TV-fri kväll men väl andra apparater
Doften av rosrökelse sprider sig i vardagsrummet. Katten värmer mitt knä och spinner fridfullt medan mina lösnaglefingrar knapprar på tangentbordet. Allt är lugnt och stilla, barnen är precis lagda med varsin iphone och ljudböcker i sina sängar. Sicken teknik, och sicken mamma som inte orkat engagera mig i en kvällsaga. Men det skiter jag i, jag har gott samvete. Innan detta satt vi uppkuddade med fruktsallad i min säng och kollade på knasiga klipp på datorn. Jag fick sniffa i deras hårbottnar och hålla om dem på varsin sida. Det är kvalitetstid det. Tänk det är så förunderligt. Att man ena sekunden kan slita sitt hår och det river inom en när de trotsar, retas, bråkar, låtsas att inte höra...För att i nästa bara älska dem och njuta sig alldeles varm av att se dem. Det är något man föds med när man blir förälder. Då liksom bara sitter det där. Tålamodet, förlåtandet. Fast man tror man tappat det kommer det alltid tillbaka. Om och om igen. För inget är starkare än kärleken man har till sina barn. Slitet är liksom, värt det.
Sen måste jag ju erkänna, att det finns stunder man behöver sig själv också. När man behöver vara ensam, andas och bara vara.
Som min äldsta son sa: "Ibland behöver man vara borta från Liam så man får energi och orkar med hans skrik när han kommer tillbaka"
Så sant så sant <3
