~*Hemma igen*~
Igår åkte jag hem från mamma&pappa, som vanligt kändes det konstigt att komma hem. Man ska liksom igång med alla "sysslor och måsten" igen. Fast innan bussen gick satt jag på Café Linné i flera timmar och bara var, tillsammans med de tre finaste tjejerna i världen. Det var så skönt, att bara få vara sig själv och sitta och pladdra om ditten och datten. Man behöver det, och gör det alldeles för sällan.
Jag längtar ofta tillbaka till Uppsala nu. Först var det bara skönt att komma där ifrån. Jag hade inte mått så bra, och efter många jobbiga år var det som att livet vände när jag flyttade ihop med sambon. Ny miljö=nytt liv. Nu känns det dock bra att komma hem igen. Det har gått så lång tid att ångesten och depressionen inte faller över en. Man vet bara att den har funnits där, och att den var jobbig men jag klarade det! Nu var det liksom vemodigt att lämna en dåsig mamma vid dörren (hon hade jobbat natt)
Jag och Magnus tog med minsta brorsan på bio och såg "Bee-movie" på vägen hem åkte vi Almungevägen ut mot Rasboskogen. Och att känna igen sig överallt, veta vad allt heter, se alla dessa kända ansikten som man hejar på men kanske inte behöver prata med alla gånger. Folk vet vem du är, hejar och uppskattar ditt umgänge. Visst, det skulle kunna vara så här. Men jag har inte lyckats komma in här än. Det är väl så med små byar, alla känner alla och jag är väl inte den mest framfusige direkt...
Som sagt, jag längtar hem. Samtidigt var det fruktansvärt skönt att klampa in i sin egna lägenhet, inredd på mitt sätt, med mina saker. Ja, det är ändå grejer det...
Jag längtar ofta tillbaka till Uppsala nu. Först var det bara skönt att komma där ifrån. Jag hade inte mått så bra, och efter många jobbiga år var det som att livet vände när jag flyttade ihop med sambon. Ny miljö=nytt liv. Nu känns det dock bra att komma hem igen. Det har gått så lång tid att ångesten och depressionen inte faller över en. Man vet bara att den har funnits där, och att den var jobbig men jag klarade det! Nu var det liksom vemodigt att lämna en dåsig mamma vid dörren (hon hade jobbat natt)
Jag och Magnus tog med minsta brorsan på bio och såg "Bee-movie" på vägen hem åkte vi Almungevägen ut mot Rasboskogen. Och att känna igen sig överallt, veta vad allt heter, se alla dessa kända ansikten som man hejar på men kanske inte behöver prata med alla gånger. Folk vet vem du är, hejar och uppskattar ditt umgänge. Visst, det skulle kunna vara så här. Men jag har inte lyckats komma in här än. Det är väl så med små byar, alla känner alla och jag är väl inte den mest framfusige direkt...
Som sagt, jag längtar hem. Samtidigt var det fruktansvärt skönt att klampa in i sin egna lägenhet, inredd på mitt sätt, med mina saker. Ja, det är ändå grejer det...