~*Blev arg..*~
Jag blir så trött på folk som säger "jaaa, han sover nu, men vänta bara till sen" eller när man säger att man tycker ens bebis är så snäll, så kontras det med "jaja, det här är bara början, vänta ni bara"...
alltså, VAD ÄR GREJEN??? Vem säger att Casper kommer att sova MINDRE sen? Bara för att han sover bra nu? Det är väl toppen? Och man ska väl kunna njuta av att ha en snäll bebis? Varför ska man gå och ha ångest för vad som händer sen? Är det inte jävligt dumt och negativt att säga så? Och framförallt tänka så?
Sen är jag trött på alla äldre kvinnor som ska inkräckta på min mammaroll.... Idag när vi var nere på fotbollen så sa en kvinna att "åå lille stackare varmt i vagnen...ååå".... JA, jag hade tänkt att lyfta ur honom.
eller en annan gång när en kvinna plötsligt börjar klä av honom "ååå lilla vän vaaarmt där iinneeee" medan jag tog mat. (jag kände henne lite så det var inte en helt främmande iaf) MEN ÄNDÅ! Jag skulle ta av han kläderna! Där gick gränsen tyckte jag.
Det handlar faktiskt om sunt förnuft. Och snälla kan man inte vända sig till mig då och fråga om det är okej? Och åtminstone fråga MIG om det inte är varmt i vagnen, istället för att slänga ur sig det i tomma luften, så jag får känna mej som världens mest värdelösa morsa?!
Skärpning, jag kan faktiskt, fast jag är ung. Casper mår bra, och man använder väl sunt förnuft..Herregud...
Sen det här med att jag har behov av att vilja vara själv. Har haft skitdåligt samvete för att jag inte är den mamman som vill vara med min bebis 24 timmar om dygnet. Men efter mångas råd som alla låtit samma har jag fattat att det inte är något fel. Det är skitskönt att komma bort ett tag, kanske på en promenad eller gå på bio med en tjejkompis en kväll, för då blir man mamma till 110% när man väl är med sin bebis istället. Pratade med en psykolog här om dan och hon snackade som att jag inte alls knutit an till min bebis, att det kommer och att jag kommer att känna att jag vill vara med Casper hela tiden. OCH att jag skulle se till de stunder jag faktiskt njuter. Hon babblade en massa och jag tänkte bara till slut att:
Herregud, det är klart jag älskar Casper och vadå knutit an? Det är klart att jag har gjort det! Det finns massa tillfällen! Kände att jag inte behöver den där hjälpen, för det har löst sig. Jag har liksom accepterat att jag faktiskt behöver vara själv och tar hand om mig!
Man borde skita i normen om hur man ska vara, se ut, bete sig osv, i alla situationer, mamma eller inte. Fan, tro på dig själv! Man är ju sig själv närmast och vet själv bäst hur man ska orka med vardagen. Det är dags att strunta i "lagboken" om hur man som mamma ska vara. Och pappan är ju också där och behöver vara med sitt barn, idag är pappan mer närvarande tror jag, i alla fall många gånger. Och mamman får sin lilla avlastning. Och det är väl jättebra att bebisen får vara med sin pappa på tu man hand också, och knyta band tidigt. Det underlättar nog för sen tror jag, betydligt.
Jag gör ett jättebra jobb, så det så!
alltså, VAD ÄR GREJEN??? Vem säger att Casper kommer att sova MINDRE sen? Bara för att han sover bra nu? Det är väl toppen? Och man ska väl kunna njuta av att ha en snäll bebis? Varför ska man gå och ha ångest för vad som händer sen? Är det inte jävligt dumt och negativt att säga så? Och framförallt tänka så?
Sen är jag trött på alla äldre kvinnor som ska inkräckta på min mammaroll.... Idag när vi var nere på fotbollen så sa en kvinna att "åå lille stackare varmt i vagnen...ååå".... JA, jag hade tänkt att lyfta ur honom.
eller en annan gång när en kvinna plötsligt börjar klä av honom "ååå lilla vän vaaarmt där iinneeee" medan jag tog mat. (jag kände henne lite så det var inte en helt främmande iaf) MEN ÄNDÅ! Jag skulle ta av han kläderna! Där gick gränsen tyckte jag.
Det handlar faktiskt om sunt förnuft. Och snälla kan man inte vända sig till mig då och fråga om det är okej? Och åtminstone fråga MIG om det inte är varmt i vagnen, istället för att slänga ur sig det i tomma luften, så jag får känna mej som världens mest värdelösa morsa?!
Skärpning, jag kan faktiskt, fast jag är ung. Casper mår bra, och man använder väl sunt förnuft..Herregud...
Sen det här med att jag har behov av att vilja vara själv. Har haft skitdåligt samvete för att jag inte är den mamman som vill vara med min bebis 24 timmar om dygnet. Men efter mångas råd som alla låtit samma har jag fattat att det inte är något fel. Det är skitskönt att komma bort ett tag, kanske på en promenad eller gå på bio med en tjejkompis en kväll, för då blir man mamma till 110% när man väl är med sin bebis istället. Pratade med en psykolog här om dan och hon snackade som att jag inte alls knutit an till min bebis, att det kommer och att jag kommer att känna att jag vill vara med Casper hela tiden. OCH att jag skulle se till de stunder jag faktiskt njuter. Hon babblade en massa och jag tänkte bara till slut att:
Herregud, det är klart jag älskar Casper och vadå knutit an? Det är klart att jag har gjort det! Det finns massa tillfällen! Kände att jag inte behöver den där hjälpen, för det har löst sig. Jag har liksom accepterat att jag faktiskt behöver vara själv och tar hand om mig!
Man borde skita i normen om hur man ska vara, se ut, bete sig osv, i alla situationer, mamma eller inte. Fan, tro på dig själv! Man är ju sig själv närmast och vet själv bäst hur man ska orka med vardagen. Det är dags att strunta i "lagboken" om hur man som mamma ska vara. Och pappan är ju också där och behöver vara med sitt barn, idag är pappan mer närvarande tror jag, i alla fall många gånger. Och mamman får sin lilla avlastning. Och det är väl jättebra att bebisen får vara med sin pappa på tu man hand också, och knyta band tidigt. Det underlättar nog för sen tror jag, betydligt.
Jag gör ett jättebra jobb, så det så!