~*Isabel-07*~
Godkväll Sverige, godkväll världen.
Sitter på övervåningen med snedtak ”hemma” hos föräldrarna i Rasbo, klockan är 23.35 och det är sådär lagom tyst som det är hemma hos familjen Jansson en lördagkväll. Jag ångrar verkligen inte att jag åkte hit efter jobbet i Uppsala idag.
”Man är alltid lika välkommen hem. Familjen står med öppna armar och man blir sådär varm i hjärtat när man känner sig fullständigt älskad och trygg. Här, på dessa kooordinater i världen är jag safe, här får jag vara mig själv utan konstigheter och krussiduller.”
Pappa och min övningskörande bror Johan kom och hämtade mig i stan efter att jag börjat vandra de två milen hem mot Rasbo (jag kom dock bara 500m) =). Fick sitta med i Saaben ca 45min på pappas ”övningskörningspass” med Johan bestod i att snurra runt på alla gator som finns i Uppsala (och de är många)! Även jag har blivit utsatt för pappas ”terror” men nu hittar jag överallt! Och kan förhoppningsvis köra bil ;).
Johan skulle ut på fest så han hoppade av i stan. Jag och pappa åkte till Gamla Uppsala där Eddie, min 11 år yngre brorsa hade innebandykupp. Det är alltid lite småcharmigt att se smågrabbarna springa efter bollen. Riktigt ”mjukspel” om man jämför med sambons testosteronladdade handbollsmatcher!
Fick testa nya E4-an på väg hem, körde runt ”Godis-lunden”, bästaste godisbutiken i dessa trakter och köpte hur mycket godis som helst! (Det som jag senare proppade i mig) =)
”Rex, gosiga hunden kommer och nyser mej på armen. Buffar på den och undrar hur jag mår. Då jag klappar honom lite lätt på huvudet för att sedan återgår till skrivandet nöjer han sig med att sjuna ner på allrumsgolvet.”
Särskilt glad blev nog mamma över att jag kom. Vi pratar mycket med varandra över telefon, och hon har blivit alltmer som en bästa vän för mig de senaste åren. Vet ni, jag har tänkt. Det känns som när de bullriga och stökiga tonåren är förbi blir man liksom vuxen. Och räknar till ”de vuxna”. Sedan spelar det ingen roll om man är 23 eller 57, man är accepterad. Och man kan prata med en annan vuxen om saker alla vuxna pratar om. Det kanske låter luddigt, men relationer, familj, karriär, pengar och t.o.m. sex ibland. Gränserna finns inte där.
Min tornårsperiod var förjävlig. Visserligen gick det upp och ner, lägen då jag var lycklig men vissa som jag bara ville dö i. Summan av kardemumman blir att det var en jobbig period. Man skulle passa in, BLI accpeterad av de vuxna eller försöka bli vuxen. Hitta sig själv, bli av med oskulden, supa för första gången, hårdprestera i skolan och vara smal, lycklig barbie-look-alike. Det var så många mål jag strävade efter. Vissa uppnådde jag med strålglans, men många av de gav också negativa effekter. De mål jag inte nådde var en stor förlust eller så var det bara bra att det inte blev som jag hade velat.
”Det är tur att ödet finns ibland. Utan det skulle man aldrig bli överraskad av livet. Allt skulle vara så förutsägbart, allt skulle blir så utstakat och tråkigt.”
Jag hade köpt läsglasögon åt mamma idag. Visste att hon aldrig skulle göra det själv och jag tror faktiskt att hon gillade dem. Som framtida optiker avskyr jag när folk sitter och tänjer på redan 3m långa armar för att de inte räcker till, det kan inte läsa. Gott folk; det är HELT normalt att behöva läsglasögon på äldre dagar, ALLA har det i princip.
Efter hemkomsten blev det icke-studentmat. Lövbiff med potatisklyftor och en kall sås alá vitlök och örter. Mums! Och så hårt vitt tunnbröd. Det som jag älskar. Det är ren lyx att besöka föräldrarna. All den goda maten, för att inte tala om flera kilo godis man proppade i sig efteråt, borde egentligen ge mig dåligt samvete. Men inte idag. Måste ju passa på att göda mig själv när man får så god mat (som jag och sambon aldrig skulle ta oss råd till annars).
”För plötsligt märker jag att jag är student. Bara det att mamma&pappa har typ fem olika sorters bröd i brödkorgen, och det exklusiva bröd. Ni vet, sånna där med lågt GI och mycket fibrer. Ty mamma&pappa äter bara fettsnålt”
Jag ångrar verkligen inte att jag åkte hit efter jobbet i Uppsala idag. Magnus hade träningsläger hela dan idag och ska ha det imorgon igen. Har lovat att laga mat tills han kommer hem, typ19.30 imorgon. Jag har varit inne i en slitsam period just nu. Jag har lösgjort mej från tryggheten på ett sätt. Jag älskar att älska honom. Om jag fick välja skulle jag vara med Magnus dygnet runt, för han får mig att må bra. Vi skrattar så gott ihop och drar sånna skämt som allmänheten hålls under strikta restriktioner ifrån. Men framför allt är det hans närhet som förtrollar mig.
Jag blir ledsen, och i hans öron gnällig, när han inte vill spendera lika mycket tid tillsammans som jag. Det var som min terapeut sa. Han och jag har varsin cikel, den del som förenar vår cirkel har en viss storlek, där jag är rädd för att den delen ska krympa. Magnus är alltid upptagen av handboll eller fotboll, medan jag hela tiden tar dagarna som de kommer. Jag tränar gym men har ett flexibelt schema. Så så fort jagfår chansen är jag heller med Magnus. jag sitter ofta hemma och väntar på att han ska komma från fotbollen, i timmar. Jag diskar, städar och gör allt i hemmet som vi egentligen borde dela på, för jag har inget eget liv! Dräför är jag så rädd att han har ledsnat på mej, när han väl kommer hem, trött och sliten, och kanske inte orkar vara så nära mej som jag vill.
”Jag kom hit för att andas ett tag. För att visa att jag också kan. Det är inte så lätt när man har haft förhållanden non-stop sen man blev av med oskulden. Jag vet inte vad ”mitt liv” är egentligen. Vad gör jag själv?”
Så länge jag inte kan stå på egna ben och sysselsätta mej med någonting när han är borta kommer det vara hemskt jobbigt. jag är trött på att vara nere och deperimerad för att han inte kan de mej den kärlek jag vill ha. När problemet kanske ligger i att han behöver sakna mig också?
”Om jag kunde skulle jag åka bort i två veckor och inte höra av mej, bara för att få se hans reaktion.”
”Efter att ha pratat med honom på telefon känns allt lättare, då blir jag varm igen och bröstet bultar så som det gjorde från allra första början”
Jag förundras över vissa människor. Folk man tror att man visste vilka dem var. Människor man tror gott om men så dyker det upp saker som gör en så paff och besvkien på nåt sätt...”hur kan man göra så?!” Var finns hjärtat när man inte handlar som man brukar. När sinnet spelar dig ett spratt så du inte ens tänker på att din handling får konsekvenser, Eller ännu värre, när du blundar för att du egentligen inte alls mår bra? Jag tycker det är lågt att svika folk som älskar en, att man älskar dem spelar ingen roll. Men att få deras kärlek är en GÅVA.
________________________________________________________________________________________________
Jag ångrar verkligen inte att jag åkte hit efter jobbet i Uppsala idag. Man är alltid lika välkommen hem. Familjen står med öppna armar och man blir sådär varm i hjärtat när man känner sig fullständigt älskad och trygg. Här, på dessa kooordinater i världen är jag safe, här får jag vara mig själv utan konstigheter och krussiduller.
Här får jag tid att tänka, tänka de tankar som är bra att tänkas på. De som får mej att må bra, ger mig insikt och inspiration att skriva. Skriva är nyckeln till ett lättat hjärta. Ett sätt att komma sig själv, sina känslor närmre. Och även om det inte är någon som lyssnar, har du åtminstone sänt ett budskap.
Till en värld som är din
bara din
Sitter på övervåningen med snedtak ”hemma” hos föräldrarna i Rasbo, klockan är 23.35 och det är sådär lagom tyst som det är hemma hos familjen Jansson en lördagkväll. Jag ångrar verkligen inte att jag åkte hit efter jobbet i Uppsala idag.
”Man är alltid lika välkommen hem. Familjen står med öppna armar och man blir sådär varm i hjärtat när man känner sig fullständigt älskad och trygg. Här, på dessa kooordinater i världen är jag safe, här får jag vara mig själv utan konstigheter och krussiduller.”
Pappa och min övningskörande bror Johan kom och hämtade mig i stan efter att jag börjat vandra de två milen hem mot Rasbo (jag kom dock bara 500m) =). Fick sitta med i Saaben ca 45min på pappas ”övningskörningspass” med Johan bestod i att snurra runt på alla gator som finns i Uppsala (och de är många)! Även jag har blivit utsatt för pappas ”terror” men nu hittar jag överallt! Och kan förhoppningsvis köra bil ;).
Johan skulle ut på fest så han hoppade av i stan. Jag och pappa åkte till Gamla Uppsala där Eddie, min 11 år yngre brorsa hade innebandykupp. Det är alltid lite småcharmigt att se smågrabbarna springa efter bollen. Riktigt ”mjukspel” om man jämför med sambons testosteronladdade handbollsmatcher!
Fick testa nya E4-an på väg hem, körde runt ”Godis-lunden”, bästaste godisbutiken i dessa trakter och köpte hur mycket godis som helst! (Det som jag senare proppade i mig) =)
”Rex, gosiga hunden kommer och nyser mej på armen. Buffar på den och undrar hur jag mår. Då jag klappar honom lite lätt på huvudet för att sedan återgår till skrivandet nöjer han sig med att sjuna ner på allrumsgolvet.”
Särskilt glad blev nog mamma över att jag kom. Vi pratar mycket med varandra över telefon, och hon har blivit alltmer som en bästa vän för mig de senaste åren. Vet ni, jag har tänkt. Det känns som när de bullriga och stökiga tonåren är förbi blir man liksom vuxen. Och räknar till ”de vuxna”. Sedan spelar det ingen roll om man är 23 eller 57, man är accepterad. Och man kan prata med en annan vuxen om saker alla vuxna pratar om. Det kanske låter luddigt, men relationer, familj, karriär, pengar och t.o.m. sex ibland. Gränserna finns inte där.
Min tornårsperiod var förjävlig. Visserligen gick det upp och ner, lägen då jag var lycklig men vissa som jag bara ville dö i. Summan av kardemumman blir att det var en jobbig period. Man skulle passa in, BLI accpeterad av de vuxna eller försöka bli vuxen. Hitta sig själv, bli av med oskulden, supa för första gången, hårdprestera i skolan och vara smal, lycklig barbie-look-alike. Det var så många mål jag strävade efter. Vissa uppnådde jag med strålglans, men många av de gav också negativa effekter. De mål jag inte nådde var en stor förlust eller så var det bara bra att det inte blev som jag hade velat.
”Det är tur att ödet finns ibland. Utan det skulle man aldrig bli överraskad av livet. Allt skulle vara så förutsägbart, allt skulle blir så utstakat och tråkigt.”
Jag hade köpt läsglasögon åt mamma idag. Visste att hon aldrig skulle göra det själv och jag tror faktiskt att hon gillade dem. Som framtida optiker avskyr jag när folk sitter och tänjer på redan 3m långa armar för att de inte räcker till, det kan inte läsa. Gott folk; det är HELT normalt att behöva läsglasögon på äldre dagar, ALLA har det i princip.
Efter hemkomsten blev det icke-studentmat. Lövbiff med potatisklyftor och en kall sås alá vitlök och örter. Mums! Och så hårt vitt tunnbröd. Det som jag älskar. Det är ren lyx att besöka föräldrarna. All den goda maten, för att inte tala om flera kilo godis man proppade i sig efteråt, borde egentligen ge mig dåligt samvete. Men inte idag. Måste ju passa på att göda mig själv när man får så god mat (som jag och sambon aldrig skulle ta oss råd till annars).
”För plötsligt märker jag att jag är student. Bara det att mamma&pappa har typ fem olika sorters bröd i brödkorgen, och det exklusiva bröd. Ni vet, sånna där med lågt GI och mycket fibrer. Ty mamma&pappa äter bara fettsnålt”
Jag ångrar verkligen inte att jag åkte hit efter jobbet i Uppsala idag. Magnus hade träningsläger hela dan idag och ska ha det imorgon igen. Har lovat att laga mat tills han kommer hem, typ19.30 imorgon. Jag har varit inne i en slitsam period just nu. Jag har lösgjort mej från tryggheten på ett sätt. Jag älskar att älska honom. Om jag fick välja skulle jag vara med Magnus dygnet runt, för han får mig att må bra. Vi skrattar så gott ihop och drar sånna skämt som allmänheten hålls under strikta restriktioner ifrån. Men framför allt är det hans närhet som förtrollar mig.
Jag blir ledsen, och i hans öron gnällig, när han inte vill spendera lika mycket tid tillsammans som jag. Det var som min terapeut sa. Han och jag har varsin cikel, den del som förenar vår cirkel har en viss storlek, där jag är rädd för att den delen ska krympa. Magnus är alltid upptagen av handboll eller fotboll, medan jag hela tiden tar dagarna som de kommer. Jag tränar gym men har ett flexibelt schema. Så så fort jagfår chansen är jag heller med Magnus. jag sitter ofta hemma och väntar på att han ska komma från fotbollen, i timmar. Jag diskar, städar och gör allt i hemmet som vi egentligen borde dela på, för jag har inget eget liv! Dräför är jag så rädd att han har ledsnat på mej, när han väl kommer hem, trött och sliten, och kanske inte orkar vara så nära mej som jag vill.
”Jag kom hit för att andas ett tag. För att visa att jag också kan. Det är inte så lätt när man har haft förhållanden non-stop sen man blev av med oskulden. Jag vet inte vad ”mitt liv” är egentligen. Vad gör jag själv?”
Så länge jag inte kan stå på egna ben och sysselsätta mej med någonting när han är borta kommer det vara hemskt jobbigt. jag är trött på att vara nere och deperimerad för att han inte kan de mej den kärlek jag vill ha. När problemet kanske ligger i att han behöver sakna mig också?
”Om jag kunde skulle jag åka bort i två veckor och inte höra av mej, bara för att få se hans reaktion.”
”Efter att ha pratat med honom på telefon känns allt lättare, då blir jag varm igen och bröstet bultar så som det gjorde från allra första början”
Jag förundras över vissa människor. Folk man tror att man visste vilka dem var. Människor man tror gott om men så dyker det upp saker som gör en så paff och besvkien på nåt sätt...”hur kan man göra så?!” Var finns hjärtat när man inte handlar som man brukar. När sinnet spelar dig ett spratt så du inte ens tänker på att din handling får konsekvenser, Eller ännu värre, när du blundar för att du egentligen inte alls mår bra? Jag tycker det är lågt att svika folk som älskar en, att man älskar dem spelar ingen roll. Men att få deras kärlek är en GÅVA.
________________________________________________________________________________________________
Jag ångrar verkligen inte att jag åkte hit efter jobbet i Uppsala idag. Man är alltid lika välkommen hem. Familjen står med öppna armar och man blir sådär varm i hjärtat när man känner sig fullständigt älskad och trygg. Här, på dessa kooordinater i världen är jag safe, här får jag vara mig själv utan konstigheter och krussiduller.
Här får jag tid att tänka, tänka de tankar som är bra att tänkas på. De som får mej att må bra, ger mig insikt och inspiration att skriva. Skriva är nyckeln till ett lättat hjärta. Ett sätt att komma sig själv, sina känslor närmre. Och även om det inte är någon som lyssnar, har du åtminstone sänt ett budskap.
Till en värld som är din
bara din