Godmorgon vänner!
Idag känns det som måndag, med all rätt. Jag jobbade i helgen, var ledig måndag och tisdag så idag är första dan sonen går på dagis och jag ska iväg och knega. Känns mycket lustigt.
Jag är förbannad på att jag på sistone fått så lite egen tid. Gylle och mycket betydelsefullt för mig. Nu på fredag skulle jag till massören, som jag riktigt längtat efter. Men nej då. Förståeligt skulle sambon till skolan och jobba, barnvakt KAN VI INTE fråga om mer. Sambon spelar ju handboll, och på tider jag jobbar. Så både ikväll och i helgen ställer svärföräldrarna upp och vaktar. De tycker bara att det är roligt. Men det är själva principen att konstant fråga om hjälp. Det är ju inte därför jag skaffat barn. Nu ska jag ju bara iväg i en timme, och sonen sover säkert middag då. Men ändå, tre dagar samma vecka är helt enkelt too much. Så, bitter är jag, med samtidigt likgiltig. Sambon försakar mycket av vad han skulle vilja. Och jag jobbar, inte så konstigt att man inte ens hinner träna (vilket jag sörjer oerhört eftersom det är mitt enda intresse).
Jag bara känner mig som en typisk mamma ibland. Den i familjen som ställer upp för allt och alla men inte sig själv. Jag ska vara tillgänglig, lösa familjens problem och tänka på att storhandla när ingen annan kan. Slita mitt hår för att alla ska ha det bra, men jag då? Visst, vi är ändå duktiga på att inte ha det så, men som nu blir det såhär, klicheigt och typiskt.
Nåväl...
Fick med mig en massa goda päron hem från föräldrarna. Jag älskar päron, kan liksom inte sluta äta. Igår kväll frossade jag så mycket att jag idag blir illamående bara jag tänker på den där frukten. Och varenda gånng glömmer man bort hur fisig man blir. Jag har försökt att släppa ut så mycket luft jag kan här hemma innan jag ska iväg och jobba. Kanske får ställa ett fönster på glänt så inte mina andra familjemedlemmar svimmar när de kommer hem ;)
Ha en bra dag!
Jag är förbannad på att jag på sistone fått så lite egen tid. Gylle och mycket betydelsefullt för mig. Nu på fredag skulle jag till massören, som jag riktigt längtat efter. Men nej då. Förståeligt skulle sambon till skolan och jobba, barnvakt KAN VI INTE fråga om mer. Sambon spelar ju handboll, och på tider jag jobbar. Så både ikväll och i helgen ställer svärföräldrarna upp och vaktar. De tycker bara att det är roligt. Men det är själva principen att konstant fråga om hjälp. Det är ju inte därför jag skaffat barn. Nu ska jag ju bara iväg i en timme, och sonen sover säkert middag då. Men ändå, tre dagar samma vecka är helt enkelt too much. Så, bitter är jag, med samtidigt likgiltig. Sambon försakar mycket av vad han skulle vilja. Och jag jobbar, inte så konstigt att man inte ens hinner träna (vilket jag sörjer oerhört eftersom det är mitt enda intresse).
Jag bara känner mig som en typisk mamma ibland. Den i familjen som ställer upp för allt och alla men inte sig själv. Jag ska vara tillgänglig, lösa familjens problem och tänka på att storhandla när ingen annan kan. Slita mitt hår för att alla ska ha det bra, men jag då? Visst, vi är ändå duktiga på att inte ha det så, men som nu blir det såhär, klicheigt och typiskt.
Nåväl...
Fick med mig en massa goda päron hem från föräldrarna. Jag älskar päron, kan liksom inte sluta äta. Igår kväll frossade jag så mycket att jag idag blir illamående bara jag tänker på den där frukten. Och varenda gånng glömmer man bort hur fisig man blir. Jag har försökt att släppa ut så mycket luft jag kan här hemma innan jag ska iväg och jobba. Kanske får ställa ett fönster på glänt så inte mina andra familjemedlemmar svimmar när de kommer hem ;)
Ha en bra dag!