Längtan, rädsla
Älskade bebis. Jag tänker mycket på dig. Hur du ska må där inne, hur du växer. Kommer jag någonsin få hålla dig i min famn? Jag var på kvinnokliniken igår och pratade med en mycket klok kvinnlig överläkare. Hon sa till mig att den förlossningen jag var med om sist händer kanske 2% av gångerna. Alltså är sannolikheten mycket låg att det ska hända igen. Men hon poängterade att jag har ju varit med om det 50% utav gångerna eftersom jag fött två barn varav det gick tokigt den ena. Hon menade på att MIN verklighet är att det händer ofta, när det i själva verket inte är så. Jag tyckte hon var så klok, för det är precis så jag känner. Jag vaknar ofta i panik och oroar mig för hur det kommer att gå. Det är som att jag inte tror på att jag kan det här. Att det kommer gå bra för både mig och bebisen. Det är som att jag väntar på en katastrof. Så småningom ska jag få hjälp på Aurora-mottagningen, och få prata om alla mina tankar och känslor. Det känns bra.
Jag har börjat tänka på när du finns i min famn, när du ligger i vagnen och vi tar en promenad. Det känns bra och tryggt. Jag ska försöka tänka mer på det.
