0

~*Hjärtat av guld*~

d

Ett hjärta av guld hänger runt min hals, så blankt är det att jag kan se min egen spegelbild. Har jag tur så går det inte sönder, såsom alla billiga halsband från de stora klädkedjorna brukar göra och man förbannar sig för att man ödslat pengar på sånt skit. Men nu är det här, omfamnar mig så jag känner mig fin. Kliar lite i nacken gör det, men vad gör väl det när man känner sig fin?
Huvudet mulnar, en migrändos kan vara på ingång om jag inte passar mig. Tror väl det, förstår, efter natten/dagarna som varit. vi har varit osams du och jag. eller har jag varit osams med mig själv? Svårt att säga. Det jag vet är att jag fullkomligt avskyr konflikter, och att det alltid tycks vara jag som skapar dem.
Jag känner mig som en dålig människa.
Jag längtar mig bort, i min ensamhet, ingen vill jag ha med mig på min väg, bara jag och hjärtat av guld.

~*~

Jag vill vandra genom Stockholms larmande gator, i högklackat iklädd en varm kappa. Långt vackert hår ska jag bära, med min vovve Ronya vid mina sida som jag saknar så mycket.
en kaffe latte ska jag förtära, på det där exklusiva mysiga kafféet i hörnet på drottninggatan. vid fönstret ska jag sitta och beskåda mänskligheten utanför, såsom jag och mamma alltid roar oss med när vi lunchar ihop (har bara hänt en gång men ändå). Reflektera över vilken männsika som går förbi, vad han/hon gör med sitt liv och om denne mår bra. Där ska jag sitta i flera timmar och bara njuta av med mig själv.

~*~

Eller så ska jag rida min häst, Callisto, som antagligen är i himlen just nu. på en jätte-åker ska vi galoppera...fort, fortare JÄTTEFORT. Känna hennes kraftfulla ben suga tag i jorden under oss, ta oss frammåt i rasande fart. Känna håret fladdra i vinden och släppa hennes tyglar fria. Där ska vi springa, tills vi båda, helt utmattade stannar i en skogsdunge och bara ser på varann. Jag ska borra in mitt ansikte i hennes mjuka mule och tala om hur mycket jag älskar henne. Att jag önskar att de åren kom tillbaka, när det bara var hon och jag mot världen, älskade Callisto.

~*~

Eller så skulle jag lägga min sambo mot sängens mjuka dun, se in i hans isblåa ögon och ömt smeka hans stubbiga kind. Röra vid hans läppar, smeka hans mage, känna doften av hans underbara Hugo BOSS. jag skulle le, tala om att allt är okej. Att jag bara inte lyckas vara den isabel jag skulle vilja vara ibland, även fast jag försöker. Att jag längtar så efter hans starka armar och jag skulle säga att jag förstod när han inte förmår/orkar älska mig och att det är okej. Jag saknar honom så mycket, alltid, och mina känslor tar över handen. Jag skulle förklara att jag vill ge honom mer frihet, och att jag kämpar varje dag för att inte älska honom allt för mycket.

~*~

Eller så skulle jag vandra längs en milslång strand, i solnedgången, med endast fåglarna som vittnen. jag skulle andas in den friska luften som omger min kropp och leker med min långa vita klänning. Jag skulle känna att livet fanns här för mig och att det inte finns något att vara orolig över. Att allt är bra, att jag är älskad men att det kanske inte ter sig bestämt alla gånger.


Så skulle de komma gående, Ronya, Callisto och mannen i mitt liv. De skulle omfamna mig och säga att allt är bra nu. jag behöver inte vara livrädd, ty de finns där för att stanna, för mig.
Tydligen är jag inte ensam längre på min resa. De är dem som betytt mest i mitt liv, någonsin.



De är dem som är mitt hjärta av guld


och plötsligt är jag fri


~*~