~*Skitarg på mig*~
Det är mitt i natten men jag kan inte sova. Jag tror att man gör för lite om dagarna för att få ro att slå igen ögonen om nätterna. Men det finns andra skäl till det också.
1. Jag har så förbannat ont i magen, har ingen aning om vad det är och önskar att det bara kunde försvinna. Så slipper man inbilla sig att det är katarr, magsår eller vad det nu kan tänkas vara innanför huden.
2. Jag lackade ur på min pojkvän. Som vanligt känner jag mig som VÄRLDENS tönt, en bortskämd snorunge så här efteråt. Det är en liten pyttegrej, som jag alltid ska haka upp mig på och så blir det såhär. Jag gnäller och gnäller. Och skäms, gråter inombords vid tanken av att han nog känner att han inte räcker till ibland. Jag känner mig som en subba. Värdelös helt enkelt.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Och hatar att bli avvisad, tyvärr, jag försöker verkligen behärska mig. När jag ligger på hans bröst och myser, visar min kärlek, blir det liksom för mycket då han inte rör en fena, ligger och glor upp i taket och gäspar det högsta gäspning som kan komma ur en homo sapiens. Dum som jag är (för jag vet att det är lönlöst) ber jag honom att lägga en arm runt mig. Han fullkomligt slänger den runt mig, som en död fisk blir det kvar där. Besviken över hans ointresse fortsätter jag att provocera. Jag vill ha en godnattpuss. Han vrider på huvudet, inväntar att jag ska åma mig upp mot hans ansikte så att han precis behöver pluta med munnen.
Det är då jag blir så galen, så sårad och så bekymrad.
Att jag inte kan förstå, att jag inte inser att människan är trött. Att han älskar mig gränslöst men att han just då bara inte orkar? JAG ÄR FULLKOMLIGT SUPERKORKAD. EN NOLLA!! AAAAHH!!!
Så fortsätter jag, säger att han åtminstone kan engagera sig lite när man visar sin kärlek. Det var ju bara en puss, en smekning jag ville inte ha något mer. Men så är det en blessyr, en liten skitgrej man inte ens behöver tänka på. Jag överväger starkt att jag ens skriver det här, för vem intresserar sig för en sån här bagatell va?
hur som haver frågar jag om han vill va ifred. Det vill han. Arg som ett bi kastar jag mig ifrån honom och snor allt utav täcket. Tyvärr pumpar adrenalinet för fulla muggar. Och jag kan bara inte ligga still i sängen. Tankarna far vilda kring. Samtidigt som jag tänker på hela dumma situationen tänker jag på annat också.
Jag förstår inte varför jag måste vara så känslosam hela fucking tiden? Känslostormar om vartannat jag blir arg på mig själv. Det verkar som att jag inte kan göra så mycket åt det precis. Och stackars han som får lida... *suck*
många gånger vill jag säga vad jag tycker, men ibland kan det nog vara bra att försöka hålla lite klaffen... Smågnat och tjafs, fan vad jag blir less. Och det verkar som att det alltid är JAG som startar dem.
problemet med killar, iaf rätt många, är att de håller så tyst. Man får aldrig veta vad de tycker. eller ja. Det är helt hemskt att försöka hänge sig åt någon som låtsas som att man inte finns!! Varför kan den personen helt enkelt inte bara uttrycka sig med att han är trött, älskar mig ändå och så är allt bra... *suck*
ja nu är jag där igen. ingen behövde lyssna, snarare jag som försöker arga av mig på mig själv.
godnatt
1. Jag har så förbannat ont i magen, har ingen aning om vad det är och önskar att det bara kunde försvinna. Så slipper man inbilla sig att det är katarr, magsår eller vad det nu kan tänkas vara innanför huden.
2. Jag lackade ur på min pojkvän. Som vanligt känner jag mig som VÄRLDENS tönt, en bortskämd snorunge så här efteråt. Det är en liten pyttegrej, som jag alltid ska haka upp mig på och så blir det såhär. Jag gnäller och gnäller. Och skäms, gråter inombords vid tanken av att han nog känner att han inte räcker till ibland. Jag känner mig som en subba. Värdelös helt enkelt.
Jag älskar honom av hela mitt hjärta. Och hatar att bli avvisad, tyvärr, jag försöker verkligen behärska mig. När jag ligger på hans bröst och myser, visar min kärlek, blir det liksom för mycket då han inte rör en fena, ligger och glor upp i taket och gäspar det högsta gäspning som kan komma ur en homo sapiens. Dum som jag är (för jag vet att det är lönlöst) ber jag honom att lägga en arm runt mig. Han fullkomligt slänger den runt mig, som en död fisk blir det kvar där. Besviken över hans ointresse fortsätter jag att provocera. Jag vill ha en godnattpuss. Han vrider på huvudet, inväntar att jag ska åma mig upp mot hans ansikte så att han precis behöver pluta med munnen.
Det är då jag blir så galen, så sårad och så bekymrad.
Att jag inte kan förstå, att jag inte inser att människan är trött. Att han älskar mig gränslöst men att han just då bara inte orkar? JAG ÄR FULLKOMLIGT SUPERKORKAD. EN NOLLA!! AAAAHH!!!
Så fortsätter jag, säger att han åtminstone kan engagera sig lite när man visar sin kärlek. Det var ju bara en puss, en smekning jag ville inte ha något mer. Men så är det en blessyr, en liten skitgrej man inte ens behöver tänka på. Jag överväger starkt att jag ens skriver det här, för vem intresserar sig för en sån här bagatell va?
hur som haver frågar jag om han vill va ifred. Det vill han. Arg som ett bi kastar jag mig ifrån honom och snor allt utav täcket. Tyvärr pumpar adrenalinet för fulla muggar. Och jag kan bara inte ligga still i sängen. Tankarna far vilda kring. Samtidigt som jag tänker på hela dumma situationen tänker jag på annat också.
Jag förstår inte varför jag måste vara så känslosam hela fucking tiden? Känslostormar om vartannat jag blir arg på mig själv. Det verkar som att jag inte kan göra så mycket åt det precis. Och stackars han som får lida... *suck*
många gånger vill jag säga vad jag tycker, men ibland kan det nog vara bra att försöka hålla lite klaffen... Smågnat och tjafs, fan vad jag blir less. Och det verkar som att det alltid är JAG som startar dem.
problemet med killar, iaf rätt många, är att de håller så tyst. Man får aldrig veta vad de tycker. eller ja. Det är helt hemskt att försöka hänge sig åt någon som låtsas som att man inte finns!! Varför kan den personen helt enkelt inte bara uttrycka sig med att han är trött, älskar mig ändå och så är allt bra... *suck*
ja nu är jag där igen. ingen behövde lyssna, snarare jag som försöker arga av mig på mig själv.
godnatt