Vårkväll
Teven står på fast jag inte tittar, så är det att vara ensam hemma. Barnen sover, stora varma karln är borta. Man måste liksom sysselsätta sig med något, jag är inget fan av tystnaden kvällstid..
Det var så vackert väder på eftermiddan, att jag och barnen faktiskt gick ut efter middan. Solen höll på att gå ner men jag följde min känsla att "nej, vi ska ut och cykla!" Och det gav frukt.Min älskade 6-åring har precis lärt sig att cykla, på min gamla cykel som jag också lärde mig på när jag var just 6. Man får springa igång honom, men det går förvånandslärt lätt. Jag hade förväntat mig gråt och tandagnisslan men han är helt enkelt mogen, och redo. När han väl får rullning på hojen vinglar han över hela cykelbanan, men utan att falla. Kör han bakom mig går det rakare, och stanna kan han utan att krascha, förutom en gång då färden avslutades in i en häck. Men vi skrattade allihopa, jag, Casper och Liam som satt bakpå min cykel. Och det är det mest underbara, att min son liksom är så positivt inställd till det hela, han får uppbackning av den gränslöst stolta mamman som redan planerat cykelfärden till Årstahallen i sommar för glassinköp. Eller varför inte Gränby Centrum efter lite trafikvana? Det här med stanna och starta och fyllelika körningen behöver bli lite bättre först..
Det var så underbart....Fåglarna sjöng, solen lös gyllengyl på den rosa himlen, barnen bubblade ikapp sådär som bara glada barn kan göra, och jag söp in den friska vårluften. Livet var helt enkelt fantastiskt just då.
När så barnen lagt sig kom alla tankar och funderingar. Hur ska det gå med allt? Hur ska jag orka köra barnen till skolan 10 mil bort när det så blir dags? Jag har inte råd med en advokat för det krävs om deras pappa ska släppa iväg dem hit. Många gånger känns det som mitt fel allting. Att jag liksom får skylla mig själv som flyttade iväg till en annan ort. Att allt hänger på mig och att han är otroligt sur för att jag krånglar med hur vi ska lägga upp det. Jag saknar att vara en del av barnens vardag som jag delvis blir utan när de inte kan gå på dagis som vanligt. Jag borde egentligen flytta tillbaka. Problemet är att det är en håla deras pappa bor i, och jag har ingenting för min egen del där. Det skulle enbart vara för barnens skull jag återvänder dit. Men då förlorar jag allt jag har här.
Ikväll har jag funderat, ska jag sluta på mitt jobb och söka mig till Norrtälje istället? Ska jag plugga och bli nåt annat? Det är inget jag vill egentligen...Men mammahjärtat är bekymrat...
Usch och fy... Tur att jag har en underbar dag framför mig imorgon. Då ska jag jobba fyra timmar, sen åka ut och pyssla om hästarna medan barnen leker runt. Senare på kvällen kommer också min älskade bror <3
På det sättet är livet underbart iaf.
