Ta hand om varandra
Arwen, katten, ligger i soffan och ser nöjt på när jag sitter här vid datorn. Det är nog en av det finaste ting jag har just nu, katten. Ångrar inte en dag att jag köpte henne. Hon finns här för mig de stunder jag vill vara ensam, men ändå har nån där som bara finns.
Det är inte många som läser min blogg, och det kanske är därför jag också kan skriva om saker jag aldrig skulle lägga ut på facebook. På sista tiden har jag fått hjälp av en terapeut att bearbeta det jag var med om när min minsta son föddes (Finns under fliken länkar längst upp på sidan). Det var en väldigt traumatiskt upplevelse i många led och i många omgångar som har kommit att forma mig till den jag är idag. Och mycket av det är en last jag måste bli av med. Så jag blir lättare igen, fri, kan hitta tron igen.
Jag längtar efter ett barn till, det gör jag ingen hemlighet av. När jag födde Liam bestämde jag mig mkt snabbt efteråt att jag aldrig skulle utsätta mig för det igen. Men så träffade jag Jonas, och livet som så många gånger förr tar nya svängar. Jag längtar så det gör ont. Jag längtar så mycket att jag tror jag är gravid bara mensen är försenad en dag. Så köper jag ett graviditetstest och gråter floder FÖR att det är negativt fast jag VET att det ju nånstans ska vara det. Sådärja, erkände jag det med.
Men jag har också en otrolig rädsla för mycket kring en graviditet och förlossning...
.....Känslan att sitta där på BB på kvällen....alla andra mammor satt i sina särkar vid TV:n och mumsade frukt medan deras nykomlingar låg i de där plastlådorna och sov eller gnydde sådär rofullt, eller ammades för den delen.
Men i MIN låda var det tomt....Där fanns ingen bebis..... Han försvann när han kom ut och låg med hundra slangar i en respirator på andra sidan sjukhuset...Den känslan mina vänner...Den känslan...
Eller känslan att få komma hem och inte våga amma sitt barn för att det var tal om på sjukhuset att den medicin jag tar inte är optimal. Jag ammade mitt äldsta barn, men vågade nu inte för jag var så jävla rädd att skada honom på nåt sätt. Och inte vågade jag berätta för nån om det heller.
I måndags var jag i Gränbyparken med mina barn, en solig och varm helt underbar dag. Vi käkade munkar och drack sojachokladdryck och mös vid linbanan. En bit bort satt ett gäng mammor, kanske tre stycken, och ammade sina bebisar. Den var inte roligt att se... Inte för att jag ogillar dem på nåt sätt. Men JAG då? JAG fick aldrig uppleva den där mysiga tiden, när man satt och ammade med andra och kuckilurade. Jag var ensam i mitt eget hem, i min relation då min dåvarande partner valde att blunda. Trasig och full av ångest var jag efter allt som hänt. Dessutom gick jag med en underproduktion i sköldkörteln som ingen läkare kom på att kolla förrän långt senare.
Jag var inte en normal mamma, jag var mamman som kämpade för mitt barns överlevande. Och jag kämpade även när jag kom hem. för mig var och blev livet ett krig. Och oavsett hur mycket jag än kämpade så slutade inte kriget. Jag var livrädd för att leva och dödsrädd för att dö som Kent så fint sjunger det.
Så jag klarar inte av att se ammande mammor, för jag gick miste om det. Jag pallar knappt att se och glädjas åt bekantas gravidmagar, för det känns som att jag inte förtjänade den mammalyckan under graviditeten så här efterhand. Och jag vill ju vara där, med den där magen i vädret, och vara lycklig, precis som alla andra gravida.
Var är min lycka i det hela? En son som överlevt JA, men jag behöver läka från händelsen, traumat.
Just nu jobbar jag oerhört mycket med mig själv. Framförallt har det varit svårt att släppa fram alla känslor jag stängt in, samt faktiskt förstå att det inte är så konstigt att jag känner såhär. Nästa vecka ska jag till förlossningen på studiebesök. För att konfrontera, för att känna hur det egentligen känns att vara tillbaka på ett sjukhus. Förhoppningen är att jag ska kunna släppa, lätta på stenen i bröstet iaf på det planet. Och gå vidare nu, jag får det. Jag har kämpat klart.Jag förtjänar lyckan jag med.