Självkänsla
Nu var det några dagar sedan jag skrev. Det har varit mycket att bearbeta, mkt känslor och händelser som gjort att bloggen får vila. Det sker en föränring nu, till det bättre. Jag börjar om på nytt, men det är en himla resa som går framåt men samtidigt tar mycket energi. Mycket möten och exponeringar som gör att jag emellanåt blir slut och föredrar att ligga på soffan och njutbart lyssna på mina två troll som leker entusiastiskt i rummet bredvid. Karln är djupt engagerad i sitt nyinstallerade akvarium och en gårdstraktor åker förbi utanför. Här skulle jag kunna ligga hur länge som helst efter morgonens möte. Det är alltid lika förvånande när man först efteråt inser hur slut man blivit.
Den kyliga nordanbrisen letar sig in genom vardagsrummets stora tunna gardiner och isar mina fötter, skönt på ett sätt, obehagligt p åett annat sätt. Jag vill ju ha sol nu, tanka D-vitamin. Men det kommer till helgen har jag hört. Katten pinglar med sitt halsband utanför, hoppar förmodligen efter diverse flygande småkryp och spatserar med hennes nya kompisar igelkottarna i det gröna gräset.
Sambon har nu checkat av att akvariet inte läcker och tömmer det på vatten. Det svalar som om han skulle långpissa 300 liter. Jag njuter vidare. Njuter av att dagen är fri tillatt utvecklas till vad som helst. Att bara vara lite till innan det vankas jobb imorgon igen.
På alla dessa möten jag varit på får jag höra att jag har varit en stark kvinna, stark som klarat av en tuff förlossning och alla efterdyningar det gav. Och kanske kanske att jag börjat förstå det nu, och att det är okej att känna efter. Man behöver inte vara stark jämt.
Man får känna
