Frihet
Premiärfrukost på verandan. Helt underbart att kunna sitta ute med min slitna morgonrock omkring mig, uppkrupen mellan två stolar, kuddbombarderad och infiltrerad. Lyssna på fåglarna som morgonljuder och katten som pinglar med sitt halsband i gräset. Nyss blev hon skrämd av en skata uppe på soprumstaket, jag tror bestämt att de har ett fågelbo i björken som för närvarande sprider sin säd på vår altan. Gulfärgar allt i sin väg. Det är bra tur att vi inte är allergiska i den här familjen. Då hade vi inte kunnat öppna dörrn.
Kaffet smakar sådär fisljummet när det fått stå ett tag utomhus. Men det gör inget. Det duger alldeles utmärkt i den här ljuva, nästan tystnaden. Saknaden när barnen åkt till sin pappa ekar alltid första morgonen, det blir så tomt. Samtidigt behöver jag verkligen ensamheten ett tag nu. Det blev för mycket att besöka kvinnokliniken förra veckan och att få öppna sig kring Liams födelse. Jag har tydligen haft ett helt berg av sorg inom mig. Och det kommer ut i tid och otid, på sätt jag inte förstår riktigt. Det är först nu som jag förstår hur mycket jag gick och bar på inom mig. Så mycket sorg som jag inte trodde var okej att visa. Jag ska ju vara så stark.
Det är med en viss säkerhet som jag nu tror att det faktiskt bara är toppen av isberget kvar. Jag tror och hoppas på det. Jag börjar åtminstone förstå att jag är på väg. Det är svårt att hitta sig själv och framförallt tro på sig själv efter tre år av icketroende och instängdhet.
Jag var så trött igår, det var med ett grötigt sinne jag åkte ut till hästen efter att barnen lämnats. Men jag skulle bara dit, det visste jag. Lusse, min Connemara, kom självmant i hagen och verkade glad av min närvaro. Att bara få öppna sig och andas, stå där och borsta hästen. Känna dess doft, höra dess andetag. Smeka den mjuka vita pälsen. Prata fast utan ord om ni förstår. Jag slås av det varje gång, att man kan rida på en häst, som ju egentligen är ett flyktdjur. Den kan lika gärna välja att inte alls vilja vara med på noterna, och då få den att lita på en och följa en. Helt fantastiskt. En häst befaller man inte, en häst ber man. Jag önskar att jag kunde förmedla den känslan när man sitter på hästryggen i full galopp över ängarna, och man VET att så fort man lutar sig tillbaka så stannar den. Att man så till fullo kan lita på den gör att den liksom litar på en tillbaka. Jag tycker inte om dem som är ute och "flängrider", rider i full karriär överallt med stressade hästar. På hästryggen ska känslan vara lugn, kontrollerad. Först då kan man också rida fort, det är iaf vad jag tycker.
Det var läkande, det gjorde att jag återvände hem med lugnt sinne, utan all gröt i huvudet. Och jag sov som en stock.
Resten av den här dagen ska också gå i läkandets spår. Att bara vara och vara här och nu. Sköt om er
