Dagen D
Lugna morgon, alldeles tyst i min lägenhet, endast kylen som dånar dovt i bakgrunden. Solen lyser in genom vårt ljusa kök och jag läppjar på kaffet en gång till. Katten ligger förnöjsamt i soffan och spinner efter ett riktigt skrovmål med mat. Jag funderar över hur mycket man ska ge per gång? Whiskas portionspåsar är ändå bra stora... Känner mig lugn inombords men har samtidigt ont i magen, är jag förväntansfull? Nervös? Idag ska jag till kvinnokliniken på Ackis och för första gången på tre år gå in i ett förlossningsrum, för att titta, minnas, kanske gråta jag vet inte. Jag har ingen som helst aning om hur jag kommer att känna. Det enda jag vet är att det går mot förändringarnas tid, att jag är på väg. Men jag är klokare nu och inser att jag inte kan styra så mycket, det är mest att flyta med och lita på sin inre kraft...
Katten leker nu med en kula, den rullar snabbt över golvet i omgångar, snart går vi ut hon och jag och lastar bilen full med nyponbuske som ska till återvinnignscentralen, nackdelen med att bo i stan på det viset. Det går inte bara att hiva i närmaste buskage. Nej då, måste till soptippen. Sen funderar jag på att åka och tröstshoppa penseer så jag har nåt att sysselsätta mig med fram till kl 14...... När så väl antiklimax är över ska jag åka ut till min älskade Lusse och rida bland vårvindarna. Jag längtar dit, till friheten, både i mig själv och i min omgivning.
