Blandat
Katten kommer inskuttandes från Verandan och galloperar hela vägen in till köket, *kling-pling*kling*pling!* låter det om hennes bjällra. Jamar till gör hon och tittar upp på mig och liksom frågar hur läget är härinne? Hon hoppar upp på stolen och sätter sig majestätsikt bredvid mig, jag kan inte bärga mig utan ger henne en ostbit. Snabbt glufsar hon i sig din och plingandes springer ut igen. Den här morgonen är en sån här morgon jag har drömt väldigt mycket på natten, och känner mig helt slut och tom när jag stiger upp. Gör mycket så numera, drömmer massor.
Igår träffade jag på spindlar på diverse ställen under dagen. På toalettgolvet på jobbet, och en ute i butiken. Spindlar betyder i drömmar att man ska fortsätta sträva mot sina mål, inte för att jag drömde just då, men jag föreställde mig att det var därför dem var där =) Det är svårt med en kropp och ett sinne i förändring. Det är svårt att förhålla sig till den. Man ska släppa på gamla saker, fast man vill på nåt sätt inte för det har etsat sig fast så länge så det har svårt att släppa taget. Samtidigt som man jobbar med det ska man känna och se det nya, det är skrämmande för man tror inte riktigt på det. Det här med tro är laddat och svårt, krångligt. Men man måste tro för att komma över det sista trappsteget och må bra på heltid. Det är svårt men jag ska klara det, så småningom. Det är också svårt. Det här med tid. Att ge sig själv tid. Herregud så egoistisk man måste vara, har nog aldrig varit så egoistisk i hela mitt liv tror jag.
Varenda morgon när jag är ensam har min blivande man förberett kaffe åt mig. På kaffebryggaren står alltid en liten handskriven lapp. En av de finaste lapparna jag fått är "Du är det vackraste jag vet" eller "du skiner som en sol". Denna morgon hade han även fixat nybakat bröd. Jag tänker ofta på hur genomsnäll han är, ett hjärta av guld. Och jag är tacksam för att jag stötte på honom och han kom in i mitt liv. Kärlek yttrar sig på många sätt, och den uppenbarar sig inte alltid i samma saker. Nog för att min karl är vacker på utsidan, men det är inte det primära till varför jag älskar honom så mycket. Jag älskar honom för hans ärlighet, hans öppenhet. Hur han alltid vill reda ut saker och agerar ut känslor, på ett bra sätt! Vi tjafsar men det går fort över eftersom tjafset alltid handlar om här och nu. Han är sårbar men på det sättet också väldigt fin. För allt han säger och gör menar han verkligen. Jag vet att han skulle gå genom eld och vatten för mig, ett gränslöst självklart åttagande, och det är därför jag älskar honom så mycket.
Funderar på att rasta kroppen i den ljumma morgonsolen, ut och springa, känna rörelsen. Kanske vore nåt? Vakna ur den här tomheten och känna ljuset lite kanske?
