Att våga känna efter
Stunden då fukten dominerar i den kalla morgonluften, där regnet varit och återkommer vilken sekund som helst. Termometern visar den krassa verkligheten om att det är och ska bli en sån där fistempratur idag igen. Det enda som ljuder positivt är vårfåglarnas vackra morgonsång. Jag känner mig trygg i min annars alldeles för varma morgonrock där jag kurar i mitt vita kök. Verandans dörr är öppen så min nyfikna fina kattjej får möjlighet att åtminstone stå och se på utelivet i dörröppningen. Med jämna mellanrum rusar hon in och upp på min stol, jamar till och galloperar tillbaka till dörren.
Jag var på sjukhuset där om dan. För att minnas, exponeras, känna hur det egentligen är att vara på BB igen. Jag grät, långsamt och tyst, min terapeut höll mig i handen. Det gick ändå betydligt bättre än vad min nervösa mage hade trott innan. Och efteråt körde jag med dånande musik i bilen ut till hästen och bara red. Helt tom, jag bara red och njöt av solen som förgyllde den dagen. Men igårkväll....Då kom allting... Jag såg en väns gravida mage på instagram, då kom det. Jag grät och grät och grät. Tårar jag inte förstod riktigt. Jag självde och kväljde i min blivande mans stora trygga armar. Kan kysste min panna, smekte mitt hår och viskade fina ord till min ledsna kropp. Han fanns vid min sida hela vägen in i en orolig sömn, med tusen drömmar såsom jag drömt mycket senaste tiden.
Vaknade upp helt slut nu på morgonen, jag är en ledsen själ idag tydligen. Jag klappar mig själv på axeln, kramar om mig, tar det lugnt. Slog upp drömmar om barn som leker i en drömtydarbok, det betydde att stort välstånd och lycka kommer till mig senare i livet. Det var ju iaf positivt!
Mårbackapelargonerna, mina dyrgripar, stoltserar i köksfönstret bakom vita spetsgardiner, en kille far förbi på cykel utanför. Så småningom kanske jag ska ta mig till gymmet, min kropp gillar trots allt det. Att få arbeta i lagom tempo idag. Komma iväg, komma bort och andas lite. Det satsar jag på idag.
.
