3-årsterroristen
Solen värmer ljuvligt i ansiktet, välkommet efter den sista vinterpusten av snö som kom här om dan. Jag var så trött de dagarna det var lågtryck. Jag trodde det var nåt allvarligare fel på mig, men icke. Bara en väderkoma, känslan av att bara vilja vara inne med en god kopp te under en filt med en bok medan de inbillade minusgraderna fick härja utanför fönstret. Nu är det annat, nu sitter jag här på verandan och njuter av att barnen smaskar godis vid teven så jag får vara ifred för en liten stund. Den minsta tar kål på mig med sin treårstrots. Jag sliter mitt hår eftersom jag inte alltid vet vad jag själv ska stå i situationer han är bångstyrig. Har känt mig som en ganska oengagerad mamma den här veckan. Det är som att varje gång jag är med dem blir det fighter och så tar det så mycket på krafterna att jag helt enkelt måste gå undan ibland. Som nu, här på verandan.
För några timmar sedan drog vi på oss gummistövlarna och åkte ut till hästarna. Min svägerska bad mig ta in dem och jag tackar inte nej. Det finns inte mycket som kan slå ljuden av idisslande hästar. När de står där i stallet,och njuter av att få komma in i lugnet, värmen, och bara knappra på sitt hö. Och doften....Älskar man hästar älskar man att få borra ner sig i den mjuka pälsen och insupa den underbara doften av häst.
Barnen for omkring utanför på gården. Klättrade i kojor, hoppade studsmatta, grävde grus och rullade runt i gräset. Det är en grej jag saknar med att inte bo på landet. Att barnen liksom kan släppas fritt, och de tillåter det. Här i stan ska man alltid aktivera dem. Alltid vara med, alltid vara den där roliga påhittiga mamman som ska finna lekar att göra. Jag är sån, stundtals, men slåss som alla andra med det dåliga samvetet att inte orka. Som idag, just nu.
Snart kommer bror och förgyller vår kväll. Som alltid ger jag honom mat och plats att slappna av för en skund. Hans vilda studentliv kan behöva pausas ibland.