Min lycka
Solen värmer helt bedårande skönt på altanen. Jag sitter och pustar ut efter att ha lämnat två yrväder hos sin pappa. Tidigare idag åkte jag till Landqvist handelsträdgård i Kumla utanför Uppsala. Och vilken oas! Helt underbart vackra blommor! Jag älskar det gröna, och gick och sniffade på färska örter, njöt av ett HELT VÄXTHUS av mina favoriter, pelargonerna i alla dess färger och sorter. Fastnade såklart för ett par jättestora rosa dyrgripar. Och så klart hittar man, som ingen annanstans än just där, ROSA stora Petunior i två hängamplar. En liten blå och rosa fågelholk blev det också. Till råga på allt hade min fina vän Kristoffer ordnat personalrabatt eftersom hans pappa äger stället. Så jag fick blommor av högsta kvalitet till ett pris billigare än dem utanför ICA. Underbart!
Kanske var det just blommorna, men under ett par timmar nu har jag bara känt mig så, lycklig. Har ni känt det nån gång? Stunder det bara bubblar inombords och man liksom spricker ut i små fniss och leenden som man inte ens vet vart de kommer ifrån. För man är bara så glad. Kanske är det så att pusselbitar har börjat falla på plats? Kanslke är det så att jag äntligen vågar känna mig glad igen? Har jag kommit så långt att jag faktiskt våga vara mig själv igen? Det slog mig igårkväll, att jag aldrig trott att jag skulle hamna just här när jag separerade. Här är jag nu, i ett hem jag stormtrivs i. Alldeles lagom på nåt sätt. Jag har äntligen fått min fina veranda med alla blommor jag önskat. Jag lever med, ja faktiskt, min blivande make, det trodde jag aldrig heller. Att jag äntligen, om ett år, ska få gifta mig. Jag har mina barn, som jag sakta men säkert närmar mig i hjärtat. Kanske kan jag snart släppa mitt dåliga samvete över att jag flyttade till uppsala och bara lämnade allt? Kanske börjar jag förstå att allt inte var mitt fel och att jag fortfarande är värd dem mer än nånting annat. Snart kanske jag vågar vara mamma helt och hållet, nu när jag börjat läka. Misstolka mig inte, jag har alltid gjort allting för mina barn. Men själsligt har det varit en resa att nästan mista sitt barn, och liksom börja tro på livet igen. Och att jag inte kunde göra något annat än det jag gjorde. Och jag har anklagat mig själv för att inte vara stark nog, fast det kanske är det enda jag varit. Just stark, så ända in i helvete.
Den här lyckokänslan har varit svår att släppa ut, men nu kom den. Och gud så underbart det var.Jag har börjat våga drömma som smått igen. Och just att jag kanske insett att fan, jag är värd allt det här.
Ikväll ska jag ut och rida, snabbt. Andas in sommaren som ju faktiskt är här. Ensam, i mig, för det är där jag ska vara.
