Jasminrökelse
Har just tänt en jasminrökelse och ser hur den fyller rummet med en välbehaglig doft. Akvariet bubblar lågmält i bakgrunden och på bordet står en lax med grymt god dressing och väntar på att hamna i min mage. För en gångs skull nöjer jag mig med ett stort glas vatten istället för den vanliga just nu icke hemma sojamjölken eller apelsinjuicen. Äntligen har vår vaktmästare i föreningen fått för sig att klippa häcken utanför så oljudet är på nåt sätt välkommet trots att jag sitter har och andas lugn. Jag har insett en sak idag, att man faktiskt kan önska att saker ska ske kanske lite för mycket ibland. Man vill nånting så hårt och man strävar, vilket i sig är bra för enligt mig når man då alltid det man söker. Men kämpar man för mycket glömmer man sig själv på vägen. Jag har insett att jag kanske måste bli bekväm med den jag är, älska mig först, innan jag kan ta itu med andra. Skapa tillförlit till mina tankar och känslor så att det väl känns bra när jag hoppar på tåget. Det finns så många stunder man negligerar sig själv, för andra är viktigare. Tänk att man alltid kan tycka synd om andra, känna medlidande inför andras svårigheter. Men sina egna, dem ska liksom inte finnas. Det är som att man inte får tycka synd om sig själv. Förstår ni? En själv ska bara fungera, för så har det ju alltid varit. Och det är klart, att det är väldigt jobbigt att gå igenom tuffa saker. Det är inget man väljer bara sådär, men ibland är man kanske tvungen.
Det är bara jag som kommer se av mascaraklumparna att döma, att jag gråtit en skvätt när jag går till jobbet idag. Jag har känt en stor besvikelse, samtidigt en längtan. Så denna morgon har varit tuff. Det händer mycket i min kropp just nu och det är bara att försöka följa med så gott det går. Ibland är det svårt att hitta kraften i sig själv, och jag letar varje dag. Jag har kommit en bra bit på väg i mitt sorgearbete i alla fall, och hoppas få släppa det snart.
