Att leva med barn, underbart helvetiskt
Min "Innis&Gunn"-öl smakar ljuvligt på tungan denna ljuva sommarkväll. Svalorna flyger piggt omkring och sjunger deras karaktäristiska sång i solnedgången medan jag sitter på min veranda och njuter av stillheten. Nyss stod jag vid planteringsbordet och gav mina inneblommor lite kärlek. Har negligerat dem alldeles för länge. I synnerhet en garderobsblomma vars kruka jag råkat haft sönder och så har den fått stå där i hörnet av vardagsrumsgolvet. Bortglömd och torr i snart ett halvår. Idag fick jag nog och tog hand om den. Hur kan det komma sig egentligen? Vad är det som gör att man sådär som på beställning får ett infall att nu ska det ske? Det är trots allt bara en garderobsblomma? Vad vet jag. Det har varit mycket nu ett par dagar. Då brukar jag bli såhär, pysslig och ensam. Jag gillar det, ensamheten stundtals. Då jag får sluta mig i mig själv och bara vara, återhämta mig.
Veckan har kantats av bad. Jag och barnen har badat fyra gånger denna vecka och jag har badat varje gång. Det badkruka som jag är har motvilligt få ställa upp likt den ensamstående förälder jag är och dessutom försöka leka i badet utöver det. Jag har tappat min karaktär totalt. Jag står där, totalt osminkad i vattnet i grodställningen (som för övrigt är den mest nedvärderande ställningen ever med tanke på hur smulan händer där mellan benen, för att inte tala om falukorvspattarna som håller på att ramla ur bikinin närsomhelst. Hej och hå liksom!) och försöker tycka det är roligt att gräva tunnlar i sanden. Jag liksom försöker "leka igång" barnen så de fint kan fortsätta leken medan jag lite snyggt smyger upp till filten, andas ut och löser lite korsord och dricker iskaffe. Men icke...
Idag var en sån där "slita-mitt-hår-som-förälder-dag" då allt jag gjort varit meningslöst...typ..
Scenario 1: jag packar fort som fan matsäck och filt för att köra till Fjällnorabadet så tidigt som möjligt (där är det nämligen massor med badjävlar vääldigt tidigt på dagen) och kastar in barnen i bilen.... För att mötas av ett kuvert med 28 LÖSTA korsord som SKULLE ha skickats in IGÅR men dum som jag är överlät jag postningen till sambon (vilket givetvis inte hände, han är man) så nu låg kuvertet där i bilen och bara glodde på mig
Scenario 2: Jag inser att det fattas en del soppa i bilen och stannar för att tanka. Väl på OKQ8 inser jag att en-viss-.man-i-mitt-liv självklart ALLTID tar med sig kortet IN I BOSTADEN jämt ISTÄLLET för att det ska ligga i bilen. Hej och hå, ber till gud att dieseln ska räcka...
Scenario 3: Min äldsta son utbrister i kvidande gråt att han minsann inte ska åka till någon badplats (vi är då en minut ifrån badplatsen)
Scenario 4: efter "jag-försöker-leka-med-dem-i-sanden-knepet vill de ändå genast fika. Jag utfodrar dem varpå den äldsta utbrister att han längtar hem.... *river mitt hår i mitt innre* Den lilla plockar på andras filtar av tristess då storebror inte vill leka då han ligger på filten och tjurar. Emellan lite filtplock på annan plats än avsett passar han också på att spontanpinka i gräset. JAAAAA.....
Jag älskar mina barn, över allt annat, men det finns också dagar de är enna jävliga enna. Såhär efteråt, när jag sitter på min veranda. Kan jag liksom le lite över missären ändå.