Angel in your pocket

Katten ligger som vanligt förnöjsamt i mitt knä. Solen håller på att gå upp utanför och morgonkylan kommer snart locka ut mig i skogen igen. Där ska jag andas frisk luft, kanske springa, kanske gå. Kanske hittar jag någon svamp, eller varför inte lingon som jag noterade sist? Vi får se. Dricker kaffe ur en fantastisk mugg som jag köpte på Fullerö här om dagen, den har liksom som en "rundad" mage nedtill och smalnar av upptill. Lite som att hålla i ett klot och den lägger sig så varmt och mysigt i händerna. Bra köp!

 

Hela helgen vigdes åt att åka till Karlskrona på bröllop. Helt magiskt var det att se våra goda vänner viga sig tillsammans. Hon i en axelbandslös klänning som satt åt upptill med knappar i ryggen som gick ner till ryggslutet och sedan övergick som i en fluffig bakelse nedåt. Han hade marinsoldatkostym med vita handskar och kaptensmössa, väldigt stilig! Väl ute i skärgården bjöds vi på god mat och dryck i en gul byggnad som är mycket lik den som heter Skarholmen här i Uppsala.

 

Jag var nykter denna kväll, och jag märkte mycket snart hur svårt det var. Inte för mig att låta bli, utan för att de andra störde sig på det på olika sätt. På båten ut ville jag inte ha champagne utan nöjde mig med salta pinnar. Det blev påpekat minsann. När jag stod i toakön delade de ut shotar från minibaren, då fick jag också höra det. När jag satt vid matbordet och tog det lugnt en stund fick jag höra från min bordsgranne (singel karl och konstigt att han var det? not!) att jag såg stel och uttråkad ut (!) När allt jag hade gjort va att prata trevligt med honom under HELA middagen men just då, när Jonas inte var närvarande, valde att bara ta det lite lugnt. När vi skulle hem åkte vi tidigt tillbaka till hotellet, kring tolvslaget. Jag kände att jag hade fått nog av alla fulla typer och eftersom min karl vägrade dansa så var det liksom dags. DÅ fick jag OCKSÅ höra från en äldre kvinna att jag var tråkig som åkte hem och att man inte ska åka före brudparet...

 

Då fick jag till slut försööka klämma ut det, fast jag inte ville. Jag sa "jag är gravid och trött och vill åka hem nu (jävla kärring tänkte jag också). Då bara rynkade hon på näsan och tittade på mig, som att det skulle vara en ursäkt!

 

Det är såhär, jag är redan väldigt känslig inför hela gravidgrejen. Jag skäms nästan lite över att vara det. Jag är rädd vad folk ska tycka och det har tagit mig en bra jävla stund att ens ha kommit hit mentalt. Men en sak jag blev så trött på här var att man är inte gravid bara för att man har en stor jävla mage, man är tidigt gravid också med allt vad det innebär. Det är nästan svårare att vara tidigt gravid. Jag är trött, illamående ofta, förstoppad för att nämna några. Magen syns inte och man vill ju helst inte berätta heller. När jag kom till Karlskrona och ställde mig i hotellets dusch kände jag bara "hur ska jag orka med detta bröllop?". Jag hade kunnat stå där i duschen resten av kvällen. MEN det gjorde jag inte. Som den mingelvana jag blivit genom årens konferenser inom optikeryrket gjorde jag mig trevlig under ALLA situationer under denna dag. Jag försökte också prata med vilt främmande människor på detta bröllop och gjorde det bra.

Därför kan jag inte för mitt liv förstå hur dessa människor tänkte. Sen kan jag ju tillägga att det var väldigt trevlig i övrigt.

 

Så när jag lade mig på natten och skulle sova efter den där festen, hade jag många tankar i huvudet.Vad ska folk säga? Är det rätt det här nu då? Hur kommer det att gå med allt? Det finns nog ingen som förstår hur stort det här är för mig. Att jag vågat för att jag så gärna vill, men att jag samtidigt är väldigt rädd för allt som kommer med tanke på vad jag gått igenom.

 

För mig är inte en graviditet rosa och gyllene längre, för mig är en graviditet också mycket oro. Jag kan bli förbannad på folk som skriver på bl.a. facebook om hur mysigt det är med magen och alla saker de hemmasytt till bebisen osv. För dem är det så enkelt, och jag önskar att jag också kunde vara en lyckligt ovetande människa. En sån där med lågt IQ och som gråter över att en nagel gick sönder. Jag kan erkänna att jag det senaste halvåret gått i terapi för att våga bli gravid. Vid ett tillfälle besökte vi förlossningen, bara för att jag skulle våga mig dit. Möta känslorna igen, gråta ut. Jag har bra kontakter med vården inför detta nu, men orkar inte berätta om det nu också.

En graviditet för mig är så mycket mer, jag har märkt att mycket ensamtid med mig själv är bra. Att känna att jag är här och nu, att jag är stark och att jag faktiskt kan (jag har ju trots allt två guldklimpar sedan innan). 

 

Det är lätt att försöka tänka att folk får tycka som de vill, för det är ju den här vägen jag vill gå. Det är svårare att sätta detta i praktiken.

 

Snälla ni som läser detta, det är högst personligt och något jag bara delger de närmsta. Så ni kanske förstår att det är ytterst hemligt tills vidare.

 

Puss på er!