Insikter
Solen skiner,vinden tar ordentliga tag i vår trasiga altandörr. Den slängs fram och tillbaka bland de svaga stormpustarna. Det vankas regn om några dagar och det märks i luften. Den liksom doftar fuktigare än vad det gjorde igår. Ändå värmer solen, och bjuder in till ytterliggare en dag av inspiration till att bara vara. Slappa, ta det lugnt, stanna upp. Jag börjar bli van vid det nu, att inte planera så mycket. Barnen leker som två stollar i vardagsrummet. Kuddar flyger vida kring som ett spår efter busstunden vi hade nyss, hela familjen. Jonas, jag och barnen låg som en stor hög i soffan och kittlande varandra. Barnens lyckliga skrik fyllde rummet och vi kiknade av skratt. Sånna moments man önskar kunde vara för evigt.
Katten strosar vi min sida på verandan, det närmsta jag kommer en bebis just nu, en kattunge. Hon är fin hon, Arwen, som går att prata med. Hon svarar alltid, med ett halvt jam ungefär. Och ja, jag längtar, längtar efter att någon gång komma över allt som hände Liam. Har önskan och bett så många gånger om att få kraft att ta tag i det, rädslan, den bottenlösa ångesten. Och jag är på god väg nu. På rätt stig till ljuset där jag aldrig mer ska behöva känna den avdomnade sorgen, tomheten, klumpen i bröstet. Jag längtar efter ett barn till pradoxalt nog, men kan inte gå den vägen så länge jag inte passerat sumpmarken av förlust. Det är så konstigt, för han överlevde ju, min Liam, men jag tror att jag förorade en bit av mig själv där. Glömde bort vem jag var. Och började tro på en felaktig bild av mig själv, en osjysst variant, som jag måste övertyga mig själv om inte behöver finnas. För jag är bra, duger som jag är. Det är inte mitt fel allting. Jag är fortfarande stark, och kan. Och får, förtjänar.Jag har gått hela den här biten för att jag sökte lyckan, jag är nästan framme....
Till slut är jag stark nog att jobba som vanligt igen, till slut är jag förbi och på väg. På väg i mitt liv igen.
