Hitta lyckan, går det?
Godmorgon du som hittat hit!
Sitter med kaffekoppen och juiceglaset och tittar ut genom det soliga fönstret, det är snart maj, och min älskade sons födelsedag. Tänk att det var snart sex år sedan han föddes. Mitt lilla hjärta.
Men de är inte här nu, barnen, utan de är hos sin pappa. Jag sitter kvar här och lider lika mycket nu som förr att jag inte är med dem. Jag tror det är svårt att vänja sig men jag försöker.
Sista inlägget jag skrev här var en början på en enorm resa, en resa mycket svårare än jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Alla minnen, känslor kom tillbaka, platser ja allt. Allt jag varit med om de senaste tre åren. Jag har insett att jag kämpat långt över min förmåga, och att det kanske är därför kroppen sagt ifrån nu. Jag jobbar just nu 30%, jag älskar att vara på jobbet, men jag orkar inte så mycket mer än så. Jag blir otroligt lätt ledsen, vilket i sig är bra då jag knappt gråtit på de här tre åren innan, mindre bra då det känns jobbigt när det väl händer.
Jag kan också må väldigt olika under dagarna, oftast bäst på kvällen, när dagens bestyr är gjorda, när alla krav är släppta. Då andas jag ut och mår lite bättre. Det är ett pussel att hitta positiv energi ibland men det finns vissa hål i bubblan.
-Gymmet, eller löpningen, för den fysiska kroppen är stark och det är underbart att träna
-Hästen, att rida är kort och gott underbart
-Min blivande man, han är ljus helt enkelt! Och tjatar på mig varje dag att jag kommer bli bra och allt kommer att lösa sig när jag tror att jag ska vara fast i det här för evigt. Han gör ett hästjobb och jag kommer och är honom evigt tacksam för det. Han tror verkligen på mig, på det sätter jag själv skulle behöva tro. Men det blir bättre, nu vet jag att jag kan åtminstone, tidigare trodde jag ingenting
-Och mina barn, mina älskade barn. Det finns ingen kärlek större än dem. Jag önskar att allt vore löst med deras pappa bara, det är en tung sten som påverkar mig än. Jag önskar att jag var rik och kunde anlita en vass advokat. That's all I have to say.
Men barnen får mig att skratta, att kämpa på. De är lite anledningen till att jag är här. Det finns ingen djupare drift än att vilja vara förälder, så är det. Och det bästa som finns är att få vakna upp bredvid dem, känna deras dofter, smeka dem i pannan. Mina finisar <3
-Och så tok-katten förstås, får nya familjemedlen, Arwen. Hon som följer mig vart jag än går. Fina kissen som pratar med jam-språket och tröstar mig när jag behöver. Hon är helt underbar.
Det lät som en mindre monolog detta, men det blir väl så. Man behöver skriva av sig ibland. Dessutom är det ingen som läser här längre :) Annat var det för åtta år sedan. Ibland önskar jag mig tillbaka till det jaget jag var då. Oskadat, full av hopp om livet. Vart tog det vägen? Vart tog all lycka vägen? Det försvann när min sista son föddes. Jag slocknade dåoch har inte lyckats få upp elden sedan dess.
Jag hoppas att jag får fortsätta må bättre och bättre, och att jag hittar den där
lyckan igen...
