0

Runners

Ledig måndag, kyliga vindar blåser över uppsalaslätten. Innan vintermörkret sänker sig över den produktiva lilla staden beger jag mig ut i diset. Fötterna smäller mot marken, benen följer med i jämn rörelse, arbetspulsen är på men andningen är lugn. Jag flyter fram i smidig fart. Den sortens löpning man bara är i. Jag vilar fast i rörelse, betraktar leran på Uppsalaslätten mot Jälla. Framför mig springer en stor lång karl med beslutsamma steg, min man. Och jag följer honom, följer honom överallt. Även där jag inte är med fysisk, finns jag för honom. Vi skrattar åt leran på åkern som samlar våra fötter till stora klumpar, löparskorna försvinner i blåleremarken. Efter tio minuters kämpande trampar vi svettiga upp på en asfaltsfläck och sparkar loss skiten i det höga kantgräset. Vinden blåser och tårar mina ögon bakom de hallonröda glasögonen. Jag är så varm att jag bara njuter över den ilskna kylan. Det doftar snö fast den lyser med sin frånvaro...

Väl hemma lämnar jag min trötta kalla kropp åt duschen, låter den värma varenda del av mig. Står där länge. Beundrar min orkidé som snart står i fullblom. Den älskar mitt badrum, fuktigt och varmt. Lagom varmt i fönstret. Den har funnits med i fem år nu i tre olika hem. Blommar för mig än.

Två äppelskrutt, en laptop, tjugo värmeljus och fleecefilt. Här sitter jag nu och njuter av tystnaden. Det är nystädat och luktar gott, jag älskar den energin, när allt är återställt och rent. Nu kan jag med ro meditera en stund, hälsa på min ängel. Och bara vara. Njuta av att allt är bra för en stund. Tillåta mig bara vara jag.

 

Kommentera här: