Morgonstund
Sitter här med min ugglefrukost och känner mig nyttig med blodgrape och bageribakat bröd, förstår inte varför egentligen.... Eller jo, det gör jag ju. Målet är att hjälpa kroppen så mycket det går, särskilt den här tiden på året... Mörka dagar och nätter, blek hud,l ledset hår, PMS, jag ni vet. Hittils har naglarna blivit glada igen, alltid nåt :) Åter igen ensam hemma, inga barn, ingen man. Igår kväll vägrade kroppen sova, det var oroligt i alla lemmar, hvuudet kunde inte sluta tänka. Jag suckade och argade på mig själv att "fan ska det bli såhär nu igen!"
Då ringde min kärlek, klockan var 22. Har pratade med låg röst och viskade fina saker till mig. Vi mumlade lite om dagen och om allt som varit. Han sa att han älskade mig och att jag var det finaste som finns. Plötsligt lugnade kroppen sig, mina andetag blev långa och tunga, tankarna for men inte på högvarv. De kom smygande, trögt, osammanhängade. Jag var på väg att somna. Kroppen ryckte till lite när vi la på, men jag kunde baske mig somna sedan. Min man är helt ovärderligt de veckor mina barn inte är här. Jag har svårt att lära mig vara utan dem, fast jag valt det själv och är väl medveten om det. Det saknas alltid något, det blir som en oro i kroppen. Då är det tur att kärleken finns. Ni kanske förstår hur mycket han betyder för mig, i alla fall lite. Han hjälper mig att inte sluta leva, andas (ja inte bokstavligen men ni förstår). Han är den där någon som finns ovillkorligt, oavsett. Vi hör ihop, så är det bara.
Linsgrytan puttrar på spisen, jag är helt galen i gröna linser! Det blir min lunch idag. Tittar ut på ett grådaskigt väder och känner mig tillfreds med att åka till min älskade mamma ikväll. Både jag och mamma är lite mediala, och pratar ofta hokus pokus. Pappa sitter bredvid i soffan med låtsasöronpropparna på =)
