Morgonrufs
Alltså, jag ser ut som en nyvaken Rod Stewart i håret! Eller somm ett får man bara klippt fläckvis med en trög gammal trimmer...Eller som den där pensionären med överkammad flint, och så har den blåst iväg och står rakt upp....eller som den där finniga rock-tonårings-dataspelande-jag skiter i vilket-killen med värdens fettigaste okammade hår... Så.... Det är en jävla tur att det finns BALSAM, annars hade livet varit kört liksom...
Karln sover, han går inte nödvändigtvis upp i ottan, om han inte saknar mig förstår. Men han snarkar nöjd och belåten. Jag sitter här och försöker trycka i mig frukost i en kropp som bara blir mindre. Kanske inte hela tiden, men jag har svårt att äta nu för tiden. Så var jag aldrig förr. Jag inbillar mig att aptiten blir sådär när barnen är borta. Men det SKA ner, annars blir det ingen morgonpromenad. Hurtigt tänker ni, nödvändigt säger jag. Idag jobbar jag mellan 11 och 20. Ett långt pass inomhus, då måste jag hinna ut och andas lite nu på morgonkvisten. Samla tankarna, bromsa mig lite. Jag har så lätt för att tuffa på, ligga ett steg före fast jag inte behöver. Förstår ni? Nu är det slut med det. Det är en fördel ibland, att vara effektiv, men inte nu.
Helt galet tillfredställt kommer jag vara ikväll, då jag ÄNTLIGEN får köpa min vita adventsstjärna som jag har suktat efter. Yay!
Ha en fin dag!
