Gräsänka
Då är man gräsänka igen. Tycker inte om det, eller ordet heller för den delen. Gräsänka, vad är det liksom? En spindelsort? Ska jag äta gräs nu när karln är borta? Ska jag sörja? Vad är dealen? I vilket fall som helst är det inte roligt. Jag tycker inte om att vara ensam. Den här veckan är det tre dagar, nästa fyra inklusive helgen. Fyfan...
Jag minns när jag separerade, då sa en av mina forna bästa vänner att jag skulle vara singel ett tag. Ta det lugnt men den där nya killen jag hade träffat, inte kasta mig in i något. "Lära mig leva ensam" sades det. Jag minns att jag tappade hakan över det faktum att min vän valde att se ner på mig bara för att jag sa emot. Varför ska jag låta en fantastik människa passera, med förklaringen att "nej, jag kan inte ta emot dig just nu för jag ska leva ensam"? Jag tog det lugnt, berättade för denna kärlek som idag är den man jag lever med, att jag inte kunde skynda. Att jag nyss brytit ur en lång relation och att han fick ge mig den tiden jag behövde. Men att han absolut inte behövde gå.
Jag har alltid levt med någon, aldrig ensam. Jag har heller inte varit singel i längre perioder. Men det är bara så mitt liv har blivit. Kärleken har alltid knackat på olämpligt och klumpigt. Men whatever, så länge jag är lycklig, eller? Jag hade en lärare i samhällskunskap som sa likadant, att man helst skulle bo själv när man skulle flytta hemifrån för att lära sig sig själv liksom. Jag minns att jag tyckte hon var så märklig, som stod och propagerade ut det i klassrummet, det var ju hennes egna åsikt. Och detta var långt innan jag var i något seriöst förhållande..
Jag har lärt känna mig själv på många sätt under åren. Och vet med säkerhet att jag kan klara mig själv, no problem. Men jag tycker inte om det. Jag skulle aldrig nånsin välja ensamhet, med undantag för om det vore det bästa för mig så klart. Men just det där, att avsiktligt välja ensamhet för att andra säger så. Nej, tyvärr.
Men visst, en utmaning blir det. I synnerhet kvällstid när jag ska somna. Jag lever med en stor varm och mycket kramig karl, klart som fan det blir aptomt!!! Så, ikväll tror jag nästan jag hellre står ut med barnens korvande mellan kuddarna, än låter de sova i sitt eget rum. Ligga och sniffa på dem lite, så kanske jag somnar :)
Just nu går min minsting upp för hundraelfte gången, det är alla möjliga bortförklaringar. Kan inte sova, för varmt under täcket, vill sova i mammas säng, vill sova i brorsans säng, brorsan är dum, mamma ska komma och sova, kissnödig, törstig osv... men jag låter honom hållas, skickar honom till sängs om och om igen. Så är det med insomningkarusellen, BARA för att han sov i 40 min mitt på dan. Helt sjukt hur mkt det påverkar hans sömn på kvällen!
Den enda fördelen med att bo lite ensam, som nästa vecka ingen karl inga barn, är att jag kan äta precis den mat jag vill. Blir mycket vegetariskt, raw-food, juicer osv. Fokuserar mycket på kosten just nu, grottat in mig bland näringsämnen och mineraler och det har gett resultat! framför allt på naglarna faktiskt, som ALDRIG kunnat vara långa förut. Så ikväll fixade jag till dem ordentligt!
