Gravidakvinnan

6.5.08 2

~En liten historia~

Godmorgon på er allesammans!
Eller godmiddag/godkväll...Beror lite på hur mycket tid jag får över nu att skriva. Min lilla prins sitter och sover i bilbarnstolen (skitbra idé som jag snott från Hanna). funkar hur bra som helst! Har man just ammat och Casper somnat till har han inte sån lust att bli lagd på rygg i sängen. I bilbarnstolen sitter han upprätt om än lite tillmosat (och det är väl så de legat i magen) =)

Nog om det.. Hade ju tänkt att skriva lite om förlossningen för de nyfikna. Så här kommer den....

30:e april - Valborg: Klockan tre på natten vaknar jag som så många andra nätter av att jag har sammandragningar. De kommer liksom lite diffust och håller i sig en stund. Jag tror först att det inte är något, men när jag börjar ta tid på dem märker jag att de kommer var tionde minut. Försöker att inte tänka på dem då de kan avta av att man blir stressad. Försöker sova men tankarna far runt för mycket i huvudet.

Vid fem väcker jag Magnus och talar om läget, som har sett likadant ut mest hela tiden, halv sex vill jag ha frukost. Som så många andra mornar avtar värkarna och jag tror att det blir ytterligare en dag av besvikelse. dock kommer de igen och vid sjutiden har de tilltagit lite i intensitet och man kan känna såhär:

De första tio sekunderna liksom molar det bara lite, som mensvärk.. Sen bränner det till ordentligt och når som en topp av smärta innan det sakta avtar igen. Värken håller i faktiskt exakt en minut.

Vid tolv börjar jag få riktigt ont i vänstersidan, och det vill inte släppa! oavsett värk eller inte. Jag hade redan stått i duschen ett antal gånger och blivit fnasig i huden på kuppen. Men nu bar det in igen. Hett, skållhett vatten mot magen och det dämpade lite...Men bara lite.

Vid ett kryper jag ut på alla fyra i köket och lutar mig mot stolen. Försöker äta lunch med Magnus men får bara i mig pommes friten. Köttbullarna mår jag illa av. försöker även på lite lösgodis..

Vid halv tre har jag så ont att jag står och stönar i duschen. Har panik och skriker efter Magnus att komma. Står och hänger på honom och säger att vi måste in. Även om värkarna inte kommer vad tredje minut känner jag att jag inte orkar längre. Vi åker in...

På sjukhuset:

När jag kommer in får jag ligga vid en apparat med "dopplers" som man fäster på magen. De registrerar dels hjärtljuden från bebisen, dels mina värkar; när de kommer och går.

~*Visst e jag snygg?*~

~*Magnus vid apparaten. Siffrorna till vänster visar bebbens hjärtljud, 12:an innebär att jag inte har någon värk för tillfället. Den kunde öka upp till 80 som värst*~

Jag satt fast vid den där apparaten under hela förlossningen.

Efter en stund kollade barnmorksan hur mycket jag var öppen och jag höll typ andan. Är man inte öppen frå man typ åka hem igen. Som mest kan man vara öppen 10cm och då är det dags att pressa ut bebisen. Som minst 2cm. Jag var öppen fem och hade alltså gjort mycket arbete hemma. SKÖNT!!!

Jag tror att ni har läst om att jag inte skulle vilja ha ryggbedövning. HAHAHA

Jag tog den

Och SÅÅÅÅÅ skönt det var.

Det var inget farligt juh. Först bedövade läkaren huden så jag inte skulle känna nålen, och när hon förde in den mellan ryggkotorna ilade det liksom i ryggen. Och smärtan, värkarna, de försvann. Det var skönt att slippa smärtan och känna sig TOTALT lugn, men värkarna var ju borta, så de satt dropp... Så då låg jag där med magnus och bara mös, tänk att det snart skulle pluppa ut en bebis!

Vid sjutiden på kvällen var jag öppen 8cm, och alla trodde att jag antagligen skulle föda innan tolv. De fyllde på lite på ryggmärgsbedövningen också, det var skönt..

~*Bra för att "öppna bäckenet" Var riktigt skönt faktiskt (jag var bedövad)*~

Vid tiotiden var jag så pass öppen att det snart var dags att krysta, därför tog de bort ryggbedövningen så jag skulle kunna känna vad jag gjorde. Sen blev det ett helvete...

Bebisen trillade aldrig ner så jag kunde krysta. eller, jag krystade ändå eftersom jag så gärna ville. När värken kom bara fylldes jag av en superintensiv vilja att pressa. Jag sket i barnmorskornas och sambons försök att tala om för mig att spara på krafterna. Det gick bara inte. Vid det här laget hade jag så ont att lustgas fick bli nästa lösning.

Haha, DET VAR SKITKUL

Jag vet inte hur mycket konstigt jag sa. Man tappar totalt greppet om tid och rum. Ena stunden trodde jag att det bara hade gått fem minuter, medan andra kändes som jag hade hållt på i timmar, en tredje att jag alltid hade levt i det här ruset och skulle göra det i resten av mitt liv. Det andra var rätt. Tänker inte visa några fler bilder för jag hade så ont, och de är inte så fina...

Jag kommer ihåg vad jag sa, man låter normal fast jag tykcte jag lät mer deckad än någonsin. Jag friade till magnus, talade om hur mycket jag älskade honom. Sa att lustgasen var asgrym, ljög att jag hade värkar fast jag inte hade det. Sög i mig mer än vad de ville tydligen, men det var mitt sätt att fly verkligehetn liite.

Man kan säga att med lust gas känner man att smärtan är där, men som min mamma så fint uttrycker det, man skiter i den

1:a maj klockan 01:00

Nu hade jag krystat i flera timmar och var så trött. De försökte med allt, ställa mig på huk, sätta mig på en stol och jag ville inte alls vara med. Jag var så trött och hade bara så ont att jag ville hem. Tänkte att jag inte skulle klara det och att han inte skulle kunna komma ut. Att jag var värdelös. Vad barnmorskorna upptäckte lite sent var att hans huvud inte hade roterat. Dvs det låg snett och inte som det skulle, och därför kunde det inte komma ner. Vid det här laget låg jag i gynställning, och hade tre barnmorskor runt omkring mig. Jag andades tungt och orkade inte titta. Sambon matade mig med äppeljuice genom sugrör och det hjälpte faktiskt enormt bara det.

Plötsligt bad de sambon att titta bort, de skulle klippa upp mig lite därnere. Det låter hemskare än vad det är eftersom de bedövar. De bad om ursäkt att det hade behövt göra det sen men vad gör man inte för att bebisen ska ut?

Krysta, eller pressa, kan man bara göra med värkar, och mina var så korta och svaga nu. Jag orkade trycka, ta ett andetag och trycke en minibit till. Och det skulle krävas ännu mer för att hans felställda huvud skulle ut. HAn kom en bra bit men åkte in igen när jag slutade. Den nya barnmorksan pressade mig att trycka på. Och tröck en armbåge rakt ner i magen på mig när jag pressade. En annan försökte ta tag i huvudet och en tredje höll i mina ben.

Det häftiga var dock att jag, av ren instinkt, plötsligt kände efter huvudet, och det var så häftigt. Inte kul att ha det mellan benen, men då hämtade jag kraft och tänkte "nä nu jävlar".

Klockan 01:25 kom han ut. Man riktigt kände hur magen sjönk ihop och något varmt, hårigt och kladdigt lades upp på min mage. Det var mitt barn, mitt hjärta! Barnmorskorna upptäckte dock snart att något inte stämde eftersom han inte skrek. Stackarn var ju så medtagen. Magnus hann inte klippa navelsträngen utan barnmorskorna gjorde det i all hast innan sambon fick hänga med ut till doktorn. Där gav de Casper syre och adrenalinsprutor.

Själv låg jag kvar i förlossningssalen medan barnmorskorna koncentrerat tog blodprov på navelsträngen. Det ömmade i underlivet och jag kände mig så trasig. Det kom dock en barnmorska ganska snart som skulle sy mig. hon och jag pratade om allt möjligt medan. Lite lustig känsla faktiskt. Moderkakan kom ut, och jag som sa att jag inte skulle titta på den blev plötsligt superintresserad. Det är ju inget vackert objekt ptrecis, men fascinerande hur stor den var. Som en jättelever.

Sen äntligen kom Casper till mitt bröst. Hans huvud var alldeles toppigt och fyrkantigt efter den lustiga positionen i magen. Barnmorskan sa att jag inte skulle vara orolig och rädd för att föda fler barn, eftersom det är ovanligt att de ligger så tokigt.

Det var så ofattbart. Den där stunden. när man fick hålla sitt barn i famnen för första gången...

~*Vår Casper, alldeles alldeles färsk*~

Sen, när jag skulle kliva ner på golvet, bara rasade det blod ur mig. Kände mig som en zombie när jag, som inte kunde gå upprätt, linkade in i badrummet med en sträng blod efter mig (härligt berättat eller hur?) Jag fick duscha, men inte slutade det rinna för det..Kände mig så ofräsch när barnmorksan klädde på mig, från topp till tå. Stackars gamla dementa människor hur de ska känna sig...

Sen fick jag med Casper i knät åka rullstol upp till BB. Väl där skrek stackarn i högan sky, och jag skämdes som mitt i natten fick dela rum med en annan kvinna vars barn och hon blev väckta av Caspers ihärdiga skrik. Dels hade han ont i magen, dels i huvudet som knappt gick att röra då. Jag var så trött, så trött, att jag bad barnmorksorna att ta hand om honom åt mig så jag fick sova. Fem timmar i allafall.

På morgonen fick Magnus komma upp också och vi fick ett rum. Sen ska jag inte berätta så mycket mer, inget intressant. Mer än att jag, innan sambon kommit, trött och jävlig, skulle byta blöja på en extremt arg bebis. Illamående, yr och helt ny på blöjbyten, hade Casper bajsat ut mekoniet (det bajset de samlar på sig i magen). Kletigt, överfullt och en sprattlande liten sak. Det gick bara inte! haha, så här efteråt roar jag mig åt den bilden i huvudet. Allt blev fullt med bajs =) Barnmorksna kom och hjälpte.

Så här i efterhand kan jag sammanfatta det såhär: skönt att det är över, verkligen skönt. Skönt att vara hemma, skönt att Casper mår bra. Och tänk, vilken bedrift:

JAG HAR FÖR FAN FÖTT BARN!

Det är stort...

~*Han ser ut som grodan boll =) *~

~En liten historia~

Kommentarer:

Kommentera här: