Gravidakvinnan

Varning för svordomar

Det här med bananflugor är ett riktigt fenomen. Först existerar dem inte. Soporna är tömda, det luktar Ajax i sophinken, dubbla påsar, inte ett spår av en enda liten fucking matrest. Ingen frukt står framme, köket är kliniskt rent av klorinmoppande. Dum i huvudet som man är tänker man att "ja, nu äntligen, ÄNTLIGEN, har jag lyckats få bort de där små jävlarna GUD så duktig är ääää assåå".
Det går en timme, sambon och jag åt inte den där honumgsmelonen, vi slängde den. Den var äcklig. I vasken har det i två timmar, TVÅ ynka timmar, legat lite melonrester i form utav kärnor.
Klockan börjar närma sig sängdags. Jag masar mig ut i köket för att orka förbereda lite frukostdukning, mata kaffebryggaren så det bara är att knäppa på imorgon och ställa fram kastrullen till äggen...(ni anar inte hur mycket det underlättar för en småbarnsförälder vars hjärna liksom måste diskdefragmenteras varenda morgon innan den vaknar...)
Och vad får jag se...... Ett moln, ett stort jävla moln. Typ hundra bananflugor som svärmar över vasken. Liksom i extas, får multipla orgasmer gång på gång, av melonkärnorna där nere. Jag har bara lust att skrika ut och fråga:

"Hur i helvete förökar ni er???!!!! Ni måste ha jordens kortaste knull och komma på bråkdelen av en sekund och så vara på smällen lite längre, ja säg kanske tre sekunder så växer ni upp på fem sekunder och knullar ännu mera!! hur FAN BETER NI ER?!!!"

Jag river irriterat upp melonkladdet med "Jonas-vaskrensaren" och tillsluter kompostlocket noga. Sprayar rent på diskbänken för hundralfte gången och tar mig ett glas vatten. Sen är flugorna som bortblåsta igen.

"Vart tog ni vägen nu då? Dör ni liksom försvinner upp i rök lika snabbt som ni föddes? Tjaaa....Bäst för er det era mother fuckers...."