Gravidakvinnan

Det måste det verkligen vara, en liten ängel i min mage!
Igår var en solig, iskall dag. Solen bländade mina trötta ögon efter en morgon med en massa linsprovning. Jag frös och gick med raska steg mot bussen. Inbillade mig att tiden skulle gå fortare om jag skyndade mig. Ville träffa Magnus "NU"! Tog fyran från Fridhemsplan mot Östra Station, tankarna snurrade i ett ekorrhjul runt i mitt huvud. Jag var nervös. Tankar på att barnet inte skulle må bra, vara missbildad eller inte vara utvecklad nog gjorde en klump i magen. Samtidigt som jag var så glad, lyckligare än någonsin, över att äntligen snart få se mitt mirakel på bild!

Stampade nervöst i marken där jag stid, utanför Seven-Eleven och väntade på sambon. Så när han äntligen dök upp kunde jag inte sluta le, kunde inte sluta krama honom så hårt jag kunde. Kysste honom länge länge... Gud vad jag älskar honom!! Han var lugn som en filbunke, åtminstone utåt sett, säkert spänd inuti.

Väntan på Danderyds sjukhus var nästintill outhärdlig, chokladen slank ner på två röda då jag tuggade helt frenetiskt. Aftonbladet vi hade köpt gick knappt att läsa, jag ville bara in på den där britsen!!!

Fällde en tår när jag berättade för Magnus hur nervös jag var. Som vanligt tittade han bara på mig med sina härliga blå ögon och med mörk röst sa att allt skulle ordna sig. Att det kommer att gå bra. vi häll om varandra länge, länge...

Det var en manlig doktor som gjorde ultraljudet, han var supersnäll och berättade och visade allt som han såg, så vi också kunde förstå. Man såg så mycket!!! Hjärnan med alla dess delar, hjärtat med förmak, kammare och klaffar som slog hejvilt, dock precis som det skulle. Vi kollade att ryggmärgen var hel, att barnet inte hade klumpfot, och att alla fingrar och tår fanns där. Livmodern låg inte i botten som tur var, utan mot bakre väggen, och fostervatten fanns det tillräckligt..

Det mest underbara var att se den röra sig! Det visste att det var något på magen och sprattlade som aldrig förr! jag kunde inte låta bli att skratta av ren lycka. Lite blyg blev den ibland och vände sig bort från ultraljudet, liksom att den till en början dolde könet med foten.

Vi kysstes länge länge, bakom dktorns rygg när han skrev ut bilderna. Magnus tittade på mig sådär underbart som han gör vid speciella tillfällen. Man kan se hur han lyser av lycka, och ett enda stort moln av kärleksrus omvälvde oss. vilket också resulterade i mycket passion när vi kom hem.... =) Det var SÅ ofattbart, och troligen det största som hänt i mitt liv hittills...

Jag tänker inte avslöja könet här, det får nog vissa veta ändå. Och om inte annat kan det vara folk som inte vill veta heller. Det måste man respektera... Kanske att jag kan lägga upp ultraljudsbilden nån dag. Men jag kan inte lova något.



Som sagt, det här var det bästa som hänt mig!