*Lite självömkad rensar hjärnan*
Casper sitter och kollar på Rorri på Youtube, perfekt när man själv är sugen på att surfa =)
Jag skriver idag för att beklaga mig lite. Så ursäkta och det bara står en massa skit. Men ni behöver inte läsa =)
När man är gravid kan man ibland känna sig så ensam med sin situation, det är man ju på sätt och vis. Det jobbiga är att folk liksom förväntar sig att man bara ska fungera precis som vanligt. Vardagssysslorna ska bara göras; laga mat, städa tvätta, jobba (som jag iof älskar så det är värt allt besvär i världen) vara med Casper och vara en glad och trevlig sambo. Annars är man jobbig, överflödig, tråkig... Jag har iaf fått sånna vibbar ibland.
Jag blir frustrerad, ledsen, känner mig ensam. När man är på smällen är man dels mycket tröttare än vanligt. och det spelar ingen roll, man MÅSTE lägga upp benen på soffan ibland. Man MÅSTE få vara lite ifred ibland, ta en extrapaus och äta när kroppen säger till. Det finns liksom inga kompromisser. Struntar jag i min kropp fallerar den liksom ännu mer. En annan sak är att jag behöver mer omvårdnad, en extra kram, någon som inte suckar för att man är trött och jävlig. Jag känner mig ibland också orolig för bebisen i magen, något normalt ändå tror jag. Det är ju ändå någon fantastiskt som växer där inne, som ska bli rätt. Den oron känner jag mig också ensam med.
Ja, ingen hade behövt läsa, behövde bara få ur det någonstans....
Nu ska vi potta Casper, borsta tänder och lämna på dagis. Sen ska jag ut i skogen och rensa hjärnan innan jobbet...