Liams förlossningsberättelse 2010-11-30
Hej mina vänner!
Känner mig nu manad att sätta mig ner här och berätta om tretton dagar som har kommit att förändra mitt liv för evigt. Ett litet mirakel som vände upp och ner på hela min och min sambos värld. hopp, förtvivlan, glädje, ångest, ren och sann lycka. Känslorna har varit många. jag tänkte dela upp berättelsen i lite stycken. så ni som inte vill läsa om min förlossning t.ex. kan skippa den biten =) Ska försöka få med bilder också.
Lämna gärna en kommentar här eller på FaceBook så jag vet vilka som läst =)
30:e november:
Magnus fick denna dag det glädjande beskedet om att hade fått jobb till efter nyår. En stor lättnad för den ekonomiska tryggheten. Bra tänkte jag, nu kanske förlossningen äntligen kunde sätta igång! Jag var nu i vecka 41+1 (alltså gått över tiden för beräknat datum åtta dagar) och hade mått dåligt mentalt i en vecka. Man hade laddat sedan kanske två månader och när 21:a november och "dagen D" hade passerat trodde man att det kunde ske precis när som helst. Jag var uppgiven, så jävla uppgiven. Hade känt hur Liam tryckt på och ville ut hur länge som helst. Vaknade på nätterna i hopp om att det skulle sätta igång (förlossningen brukar kunna starta på natten när man sover och är som mest avslappnad vilket ju inte jag var med tanke på att jag vaknade och hade ångest över den...)
Det var tänkt att jag skulle hämta Casper på dagis klockan 14. När det stod på 13.30 kände jag en värk som liksom molade, som mensvärk. Jag kände hur det började göra ont, för att sedan öka i intensitet och sen avta igen. Jag tog tid.... En minut långa var dem, med fem minuters mellanrum mellan varje. Man vet att förlossningen har startat då värkarna kommer såhär regelbundet. Eftersom Casper tog 24 timmar på sig var jag inte särskilt laddad eller uppjagad än. Jag ringde till förlossningen som man ska göra när värkarna startat. Barnmorskan frågade hur långt det var emellan och om det var mitt första barn. Då hon fick veta att det var mitt andra lät det helt annorlunda mot första gången jag fick barn. Då sa de åt mig att vänta. Men nu när jag förklarade att det var nummer två varnade hon mig för att det kunde gå fortare. Jag fick en värk medan jag pratade med henne så jag sa åt henne att vänta i luren.
Mamma hade visat mig hur man skulle andas för att stå ut med värkarna. jag har aldrig tagit en profylaxkurs och förra förlossningen kom jag ihåg att jag lät smärtan ta över handen. Att jag fick panik av den. Den här gången andades jag in genom näsan och blåste ut genom munnen. ränade "ett-två-ett-två..." i huvudet och hade ordet "mamma" framför mig. när jag således var tillbaka i luren sa barnmorksan "hörrudu det där lät ju som att det gjorde ont". Vi skulle vänta en halvtimme och sen åka..
Magnus frågade om han fick gå och duscha. "jajaaa" sa jag självklart! Det här kommer ta tid. Så han gjorde det. Men precis då, sög värkarna tag i mig än mer. med tre minuters mellanrum och med riktigt tilltagande smärta började jag stöna. Jag stog på alla fyra på hallgolvet och funderade hur jag skulle kunna ta mig till sovrummet och hämta en kofta. Precis då ringde det på dörren och min svärmor kom för att vakta Casper. Jag kunde inte öppna fast jag var två meter från dörren. Jag var precis inne i en värk. När den hade avtagit kröp jag till dörren och öppnade och i samma veva var min svärmor på väg ut igen genom porten "Jahaa jag trodde inte ni var hemma" sa hon. "Var är Magnus?". Varpå jag svarar av utmatthet och ilska "Ja den jäveln står ju och duschar!" "Vad i helvete står du och duschar för!" (stackars honom eftersom det ju var jag som hade godkänt det) inne i köket satt Casper och sjöng "Mammaaaa Oboy! Mamma Oboy! Mamma Oboy!"
Min svärmor stod som vanligt och babblade på. Jag hörde inte tt ord, jag var så inne i mig själv nu. Försökte vila mellan varje värk som kom allt tätare, varannan minut nu. Magnus hade ställt sportdryck bredvid mig och påminde mig ständigt om att dricka, och tur var väl det. =) När vi skulle ut till bilen ålade jag mig i mina ballerina skor, att stå upp och klä på sig kängor var det inte tal om, än mindre ta på sig en jacka. När vi gick de 20 metrarna skrek jag av smärta, värkarna kom hela tiden eftersom barnet tryckte på när jag stod upp. väl inne i bilen ställde jag mig på alla fyra i baksätet, med överkroppen hängades ut i bagageutrymmet. Jag andades och andades. Jag hade 40 minuter i bilen framför mig... Jag stod upp, jag stod på knä, jag rullade höfterna, kutade rygg. allt för att värkarna inte skulle göra allt för ont. I höjd med Täby centrum stannade det av, jag fick vila. När man är öppen mellan 8cm och 10cm (10cm då är det dags att pressa ut barnet) får man en liten vilopaus i väntan på krystvärkarna. Jag kände att svetten droppade, jag stönade av trötthet. Jag såg i en dimma, tittade ut i den kalla vintereftermiddagen. Himlen var rosafärgad av solnedgången....
Sen kom krystvärkarna. Man kan beskriva det som en jättestark drift att helt plötsligt vilja börja pressa ut barnet. Jag märkte det eftersom när det gjorde ont släppte smärtan när jag tryckte på. då var det tio minuter kvar till Danderyd där jag skulle föda.
Att få mig in från parkeringen till förlossningen...Ja vilken jävla bedrift av mig. Hela tiden kom värkarna, jag ville bara ut med ungen. Jag kommer ihåg att det satt ett par, lugnt och stilla i väntrummet. troligen var hon precis i början av förlossningen som gick långsamt för hon såg inte ut att ha så ont, mest spänd. Så kommer jag in där och skriker "Ge mig lustgas han kommer nuuuuuu!!!!"
De la mig på sängen och kastade av mig kläderna. Jag sög i mig lustgas för kung och fosterland och hörde min egna röst i väldig baston. Man tror man sluddrar, men i själva verket talar man tydligt. Man tror inte att man är med men det är man. Det är sjukt konstigt att vara i lustgasens land. Magnus sprang ut och la i pengar, men barnmorskan sprang efter, det hann han inte! Magnus har berättat att han inte minns hur mycket parkeringspengar han stoppade i...
Allt var så fint, det där sista. Jag låg och vilade mellan värkarna, blundade och slappnade av. Jag hade inte ont. När värken kom med tilltagande smärta tog jag lustgas. Man adnas och andas och andas, fyller lungorna med all luft som bara finns och så pressar man. Det där skriket man ger ifrån sig är vilja av stål. En skrik man inte kan återberätta. Magnus satt vid min sida och häll min hand. Sa hur duktig jag var, gav mig vätska, log mot mitt ansikte som nog såg väldigt berusat ut.
Ett kort ögonblick försvann jag, som om jag hade svimmat. I bakgrunden hörde jag att min son var född, de gratulerade mig. "Han kom ut med segerhuva!! Det betyder tur!" (=hela hinnor, dvs. utan att vattnet gick, de fick ta ur han ur påsen när han var ute =) ljöd barnmorskan. Tjutet i öronen avtog och min älskade lilla son låg på min mage och blev torkad, Magnus klippte navelsträngen. till skillnad mot första gången kände jag direkt lycka och förstod att det var min son som låg där. jag ville bara hålla.
Från det att jag kom in till Danderyd tog det 43 minuter till Liam var född. han vägde 4060 gram och var 54 cm lång. Had föddes kl 16:43, inte mitt i natten =) den 30:e november 2010
När fasan tog över:
De sa att han inte skrek så starkt som han skulle. De sög slem ur näsa och hals och ruskade om honom så han skulle komma igång, men de var liksom inte helt nöjda. Vi alla hade sett att han hade bajsat i fostervattnet men att det inte skulle vara någon fara. De skjutsade iväg honom för att ge honom syrgas och sa att vi kunde installera oss på rummet så länge. Det skulle vara övergående och inget att oroa sig för. Men jag kände direkt när han inte kom tillbaka till mig. När jag låg där med krampande ben av adrenalinpåslaget och frossa. utan magnus och utan Liam, att det var illa. Jag bara visste det. Ändå litar man ju på vad folk säger, att det var okej. Så vi åkte upp till vårt rum och åt lite smörgåsar. Började messa till folk och berätta den glada efterlängtade nyheten. vi var trötta men glada och begav oss till sängs...
vid midnatt kom en läkare upp och hämtade oss, han sa att Liam måste flyttas, att det inte gick så bra. vi fick gå ner till intensiven. Min älskade lilla ängel låg med syrgas. De sa att de gav honom all syrgas de kunde ändå fick hans kropp inget syre. De sa att hans hjärta inte slog som det skulle, att det kunde vara en missbildning på hjärtat. Han låg där och kved, försökte prata med mig. Jag minns att jag i stunden bland alla slangar och ambulansfolk som gjorde iordning kuvösen för transport talade lugnande till honom. Jag höll hans hand och sa att allt skulle bli bra även om jag innerst inne var hur orolig som helst. Jag fällde några tårar, Magnus och jag tittade oroligt på varandra.
Liam transporterades till Astrid lindgrens Barnsjukhus den 30:e november vid midnatt.
1:a December:
Jag och Magnus fick ta Taxi till Karolinska i Solna där jag skulle ligga på BB i anslutning till Astrid Lindgrens. Jag blev nerkörd i rullstol, blödandes med jätteblöja, i bara sjukhusrock, och skulle sitta i en taxi. Jag tycke redan då det kändes helt absurt. Vi minns inte så mycket utan den taxifärden, bara att taxichauffören var ryss. Väl framme vägrade vakten som vaktade porten själva oss med alla saker. Han snäste åt Magnus (som ändå sa att jag satt i rullstol och var nyförlöst och vi hade massa pakning) att vi minsann fick hitta själva och att det inte var hans jobb att agera kartläsare. Sagt och gjort fick vi hitta oss fram till BB själva. Väl där tog de emot oss med öppna armar och gav oss lite fika innan vi fick krypa till sängs igen. vi skulle avvakta till imorgon.
När klockan var 03:00 kom två sköterskor upp. Jag minns så väl vad de sa:
"Läkarna säger att ni nog borde komma ner nu....."
Inte ville de säga vad det gällde heller. Bara att vi skulle ta det med dem.
Vet inte om ni kan tänka er den känslan. Den jävla oron som satt sig i magen, som fyllde hela ens inre. Jag trodde i den sekunden de sa det att han var död.... Vi sprang ner. Det var säkert tio människor runt vår son. De hade tagit ett kort ifall att han skulle avlida. Han var helt vit. Slangar överallt. Hans vänstra lunga hade kollapsat så de hade dränagde i form utav slangar i hans vänstra sida som stack ut. syrgas gick in genom hans nära. Han syresatte sig fortfarande dåligt. Doktorn sa att han var mycket mycket sjuk. att det var osäkert om han skulle klara natten. Han sa att de var på gång med en ECMO-maskin. En hjärt-lungmaskin som med slangar tar ut allt blod ur kroppen, syresätter det och skickar in det igen. Så lungorna får vila. Han sa att det var riskfyllt men den ändä utvägen.
Så plötsligt, när vi stod där och höll i hans små händer, började han må bättre. Få färg, syresätta sig igen. Så de avbröt insatsen med ECMO. Läkaren nästan grät av glädje och sa att det bådade ett visst hopp åtminstone. Än visste de inte vad det var för egentlig orsak till att han mådde såhär. Vi blev lättade, glada. Och blev hänvisade upp till sängen igen.
Vid klockan 05:00 kom läkaren upp och sa att allt såg stabilt ut, att vi gott kunde sova vidare och höras imorgon. Vi kände oss lättade och höll hårt om varandra i samma säng när vi somnade om.
På morgonen åt vi frukost i lugn och ro innan vi begav oss ner igen. Väl där var det som att få en käftsmäll helt plötsligt rakt i ansiktet. Det hade hänt igen. Precis då var de på väg att förlora honom. Vi fick inte komma in.
Vi satt i korridoren, hulkandes grät jag och magnus i varandras armar. Det enda jag kunde tänka var "aldrig mer. Dör han aldrig mer att jag skaffar barn aldrig mer han får inte dö han får inte dö". Det är först när man är förälder som man inser hur mycket man älskar sina barn. Och jag var inte beredd, aldrig någonsin, att jag skulle förlora min nyfödda son.
Personalen hittade oss och satte oss med näsdukar och vatten i doktorsrummet. Två läkare kom in.
Kvinnan klargjorde diagnosen:
Mekoniumaspiration. Dvs. Fosterbajs i lungorna som hade orsakat en frätande inflammatorisk reaktion. Vanligtvis rätt övergående med syrgas, men syrgasen Liam fått hade troligen sprängt hål på vänster lunga. Dessutom hade han en luftbubbla mellan lungorna, vilken nyfödda kan ha och som kroppen absorberar så småningom, men som i detta fall blev livsfarligt. Syrgasen, som behövde blåsa upp lungorna för syresättningens skull, fyllde också på denna luftbubbla i bröstet. Det började trycka på hjärtat och Liam fick hjärtsvikt, således inget hjärtfel i sig. Så det som löste det ena problemet förvärrade det andra, och läkarna kunde inte gå balansgång längre.
Den manliga läkaren jobbade på ECMO-avdelningen. Han hade en helt annan syn på den behandligen än den första läkaren vi träffade. Han menade att det var det absolut bästa för barn med mekoniumaspiration. Lungorna får återhämta sig medan han kan vara vaken och kroppen får allt syre det behöver.
MEN
I sverige finns detta bara på Karolinska, och där var det vid detta tillfälle platsbrist, risken var mycket stor, sa de, att vi skulle flygas till Köpenhamn. Alla anhöriga vi pratade med tyckte det var helt galet. Men vi tog det så lätt för vi var bara så jävla chockade. Man tänker ju "allt för sitt barn". Så förutom att vi inte visste om Liam skulle överleva fick vi också göra oss beredda på att samma dag åka med reguljärflyg till Köpenhamn eller kanske inte. Tillsammans med vanliga människor då Liam måste åka med eget plan. Helt absurt när man tänker på det såhär i efterhand.
jag minns att vi satt i det där rummet, det enda jag hörde var klockan som slog. Man bärjade tänka på hur man skulle sälja alla barnsaketr på Blocket om vi skulle komma hem utan bebis. Vad fan man skulle säga till folk och hur de skulle förhålla sig till en själv. När man kom på att man tänkte så fick man panik för då kanske han just dog om man hade de tankarna. Istället började jag då tänka på hur det ksulle vara att få hålla i min son för första gången. Mata honom och lukta på hans hår. Det hade jag ju inte gjort än. bara hållt hans lilla hand..
Jag minns faktiskt inte resten av dagen. Men på kvällen hade de gjort plats på barnintensiven i ett extrarum. Och vi fick komma ner och se honom.
Det var så lugnt och tyst. Han låg där med sina blodslangar, sövd, helt uppsvullen i ansiktet att man knappt såg konturerna. Han kunde inte öppna ögonen för han var så svullen. Sprängfylld med morfin och anibiotika. Men han var så lugn. Han var rosa och inte vit. Han levde och det såg vi. Personalen var så fin, vi fick vara på hans vänstra sida och de på den högra där ECMO-maskinen stod. i en burk såg man som en slev och rörde runt blodet så det inte skulle koagulera. Han var så varm och fin, vår älskade lilla son. De som besökte oss under den här tiden tyckte det var hemskt jobbigt att se honom. sjukt nog tyckte vi aldrig det. vi var i sån chock och så evigt tacksamma att han levde. Slangarna, I don't give a fuck liksom. Men jag förstår hur man skulle kunna känna. Det var som min mamma sa. När de träffade mig första dagarna var jag så lugn, sådan auktoritär. Men jag ska säga att det sprack många gånnger. På knä bad jag till gud att det skulle gå bra. De kändes lustigt att pumpa ur mjölk till någon som ännu inte kunde få...
Jag har tappat bort datumen... Men liam blev på två dagar bättre. Vi kunde nu börja sondmata honom. Han var ofta sövd och gick därför inte att prata med. Sonden gick in i näsan och med en spruta gav man honom det där. Det betydde så mycket. Att mata sin sovande son med en spruta var tredje timme. Då gjorde man ju något där. Vi hade dåligt samvete för att vi bara var där tio minuter och gick. Men man kunde inte göra så mycket för honom just då. Därför var maten ändå tillfredställande, även om det bara var 5 milliliter.
vid det här laget började jag sakna min andra son. Han hade varit ledsen hemma och visste inte riktigt vad som hade skett. Han ville inte prata med oss i telefon men berättade för svärmor att vi minsann hade köpt mat åt honom. Min fina lilla kille! Efter fyra dagar på BB tänkte de skriva ut mig och så skulle vi kunna få bo på familjehotellet som ligger på Astrid Lindgren. Där har man eget rum med plats för syskon och kan laga mat och tvätta själv. Det fanns lekterapi och pool för Casper och bibliotek med DVD-filmer. Sagt och gjort så fick Casper vara hos oss! Tyvärr mitt upp i alltihopa vaknade jag natten innan hans ankomst av frossa och en enorm smärta i livmodern. Jag hade livmoderinflammation. Jag skrek och kved och grät för ännu ett bakslag. Morfinet de gav mig rusade genom kroppen så jag har nog aldrig upplevt en skönare fylla. Det var en välbehövd sömn jag fick. Eftersom jag då fick antibiotika intravenöst genom en slang i armen fick jag aldrig bo med min familj. Men jag var där ändå. jag passade mat och medicintider på BB annars var jag alltid hon Magnus och Casper och Liam.
Casper kom på fredagen, på lördagen fick liam komma ur ECMO-maskinen. Fortfarande låg han i respirator eftersom han inte själv kunde ta egna andetag och syresätta sig, men jag fick för första gången hålla honom. Det krävdes tre sköterskor för att flytta honom med alla nålar och slangar, men vilken känsla. Eftersom Liam hade respirator som går igenom stämbanden kunde han inte skrika, men jag såg att han gjorde det när de lyfte honom. Jag fick smeka hans huvud och känna hans doft. Känna att han låg där hos mig. Obeskrivligt...
På söndagen kom nästa chockartade besked. Eftersom Liam nu skulle till vanliga intensiven fanns plötsligt ingen plats. Nästa stop: Karolinska i Huddinge. Vid det här laget var jag så innerligt trött på sjukhus att jag bara ville hem. Det var tur att vi valde att skicka hem Casper, han kunde inte följt med kom vi på sen. Men det var så jobbigt att säga hejdå. Han tog det jättebra och grät inte eller så, men det kändes ändå så hopplöst. Från att bara för ett par veckor sedan kunna ge honom 100% kunde vi nu plötsligt bara lägga fokus på Liam. Den här gången fick jag ironiskt någ åka sjuktransport på bår, fast jag nu kunde gå obehindrat... =)
Väl på Huddinge kändes allt som ett fängelse. Det var skitlång hemifrån. Det var skitlångt från BB där jag var och där Liam låg. Väl inne hos Liam skötte sköterskorna honom och nu när han ändå var mycket vaken blev jag så frustrerad över att det var dem som matade och styrde tider och inte jag. Jag hade länge nog inte kunnat vara mamma vare sig för Casper eller Liam. Jag blev egoistisk. Jag förstod såklart att alla ville oss väl och att vi fick ta del av Liams vård. Men just känslan av att bara inte kunna ta hand om fullt ut hade nu börjat infinna sig. När jag äntligen blev utskriven från BB fick vi bo i rummet precis intill Liam. Allt gick mycket fort sen. När han väl kunde andas själv fick han syrgas ett par dagar. Sen var allt över med lungorna. Nu var det nästa utmaning, att ge honom mat. han hade i över en vecka inte ätit alls utan fått genom sond. vilket han nu också fick samtidigt som jag skulle amma eller ge honom flaska. Mattiderna var styrda så de skulle ha koll. Men han blev liksom inte ordentligt hungrig någon gång. Jag var totalt sönderstressad och ville bara hem vid det här laget. De kommenterade ofta att han varit mycket sjuk och jag skulle ha tålamod. Och till slut, när Magnus åkte hem ett par dagar till Capser gav jag med mig. Jag skulle ge det här en chans. Sakta men säkert lärde han sig både amning och flaska. så äntligen togs den där sonden ut. och han var min, bara min älskade Liam....
Slutigen skulle jag vilja tacka samtliga i personalen på ECMO-avdelningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. De var så otroligt proffsiga! hela tiden fick vi veta hur Liam mådde. Vi kunde när som helst ringa ner till dem och fråga och de ringde oss så fort de ändrade någon i hans behandling. Han fick en jättenalle, en snuttefilt och en body med Emil på och med ECMO-tryck på baksidan av dem. Sakerna vi glömde skickade dem hem med posten.
Så kompetenta. Att man dessutom kan bo med sin familj på Karolinska, att kunna ge det andra barnet lekterapi och kunna bara. Att all denna vård var gratis (Magnus bodde också gratis hela tiden med mig) och att vi fick kuratorhjälp när helst vi ville som också hjälpte till med försäkringskassan.
Om inte Liam hade fått kommit till ECMO hade han inte överlevt. Det skrivs så mycket i tidnignarna om hur misslyckad vården är. Feldoseringar på spädbarn och att sjukhuset inte håller standrad. Det är säkert så i vissa fall och oerhört viktigt att uppmärksamma. Men man glömmer cokså dessa fall, som med Liam, vilka underverk de kan åstakomma. Att man kan skicka barnet mellan sjukhus jättesnabbt, att de interagerar med varandra över avdelningar och att flera av Sveriges bästa barnläkare absolut arbetar där det tror jag. Vi kände oss som en enda stor familj med läkarteam och sjuksköterskor. Alla var så varma och glada. Det hjälpte oss otroligt mycket genom denna svåra tid.
i skrivande stund har jag fortfarande inte insett att jag varit med om detta. Det är sånt här man läser om i tidningen och tänker "stackars dem" och så går man vidare med sitt liv.
Livet är skört, var rädd om det. Det har jag insett....
Jag har ännu inte orkat känna glädjen fullt ut, jag håller fortfarande på med sorgearbetet. Men jag är oerhört stolt över att vi har fixat det här. Allihopa. Jag och Magnus, Casper, anhöriga som stöttat, alla fina SMS och telefonsamtal vi fått. Varmt tack. Men mest stolt är jag över den som har övervunnit allt det här mer än alla andra.
~*LIAM*~